Journalistik i kris

Svensk journalistik befinner sig i kris. Den har slutat att granska och i stället valt att gå armkrok med makten.

Granskande reportage hör i dag till undantagen. Nästan all medierapportering handlar i stället om att vara makten till lags, att inte ställa de jobbiga och obekväma frågorna. Ty är man inte makten till lags kanske den inte vill ställa upp för en intervju nästa gång. Och då blir det ju inget reportage alls. Tillgänglighet är allt.

Särskilt tydligt blir det när partipolitiken ska granskas. Ingen av de stora nyhetsbevakarna är intresserade av djupare analyser. Det mesta handlar i dag om att förmedla och analysera den senaste opinionsundersökningen utifrån vilka implikationer den kan ha på det ena eller det andra politiska partiet. Vilket borde vara ett arbete för respektive partisekreterare, inte landets största morgontidningar och nyhetsprogram. Nyhetsbevakningen har således blivit ett slags metabevakning ur de politiska partiernas synvinkel.

Sverige har ingen Glenn Greenwald. Svensk journalistik är feg, bekväm och tillrättalagd. Vilket är tre väldigt dåliga egenskaper för en bransch som är som bäst och viktigast när den är modig och kompromisslös.

Efter den grävande journalisten Hannes Råstams frånfälle finns ingen driftig, intelligent och kunnig journalist kvar som kan ta sig an de svåra fallen. Råstam uppmärksammade de där rättsfallen som ingen riktigt ville ta i. En incestdömd pappa. En påstådd barnaskändare och seriemördare. Det var fall som på förhand inte var upplagda för några ryggdunkningar och journalistpriser utan tvärtom jobbiga och snaskiga fall. Således precis sådana ärenden vi behöver journalister som granskar.

Den goda granskande journalistiken strider för den lilla människan mot det stora maskineriet och sätter politiker, företagsledare och andra mäktiga krafter på plats med övertygande argument. Om allt går vägen framtvingas även en förändring längs vägen.

Vi har i dag kvällstidningar som, när de inte skriver om Måns Zelmerlöws snopp, vantolkar och blåser upp fattigdomssiffror för att måla bilden av ett Fattigsverige i fritt fall. Som väljer att bevaka dokusåpakändisars eskapader i stället för att ställa kritiska frågor till landets makthavare. Tyvärr sprider sig denna sorts tramsjournalistik till övriga tidningar och medier.

Hannes Råstam lyckades få en man oskyldigt dömd för sexbrott mot sin egen dotter friad. Och utan hans arbete med Quickutredningarna hade Sture Bergwall aldrig fått resning och friats från alla misstankar. En persons arbete kan göra en enorm skillnad.

Vi behöver människor som har både rättspatos, vetgirighet och talang nog för ett sådant arbete. Ibland vilar demokratins existens på dem.