Moderata ungdomsfeministerna

Mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för maktstrukturer i Sverige. För att ge ökat skydd åt den sexuella integriteten bör en samtyckeslagstiftning införas.

Det har onekligen hänt en del i Moderata ungdomsförbundet sedan jag var aktiv i slutet av 90- och början av 2000-talen. Då stod striden i distrikten mellan nyliberaler och konservativa. I dag står dörren uppenbarligen öppen för statsfeminister, och två företrädare - varav en är distriktsordförande för Muf i Skåne - kan upprepa gamla statsfeministiska slagord på Brännpunkt utan att det upplevs som märkligt.

Detta är en utveckling som har pågått parallellt med avideologiseringen av moderpartiet. Tidigare Muf-basen Nyklas Wykman ville att förbundet skulle tala mer om könsmaktsordningen. Så sent som i januari i år skrev förste vice förbundsordförande Rasmus Törnblom att det är viktigt att moderater också kallar sig feminister.

Detta är inte borgerligt. Det är inte liberalt. Det är tvärtom kollektivistisk smörja som borgerliga partier och förbund borde hålla sig goda för, som de borde bekämpa, inte omfamna. Moderaterna borde inte alls "ta täten i jämställdhetsfrågan" utifrån en statsfeministisk infallsvinkel, utan tvärtom ta strid mot det strukturella maktperspektiv som företräds av Gudrun Schyman, Madeleine Leijonhufvud och Birgitta Ohlsson.

Men å andra sidan är Muf:arnas utspel inte alls förvånande. Det är trots allt ungdomsförbund till ett parti som dominerar den regering som skärpte den feministiska sexköpslagen.

Ett syriskt getingbo

David Cameron blev smått historisk när han i går förlorade omröstningen i det brittiska parlamentet om att agera militärt mot den syriska regimen. Britterna kommer således stå helt utanför.

Egentligen handlar britters, amerikaners och andra länders tvekan att ingripa mer om Irak än om Syrien. Bushadministrationens charader i FN, Bushs och Blairs vilja att gå i krig till vilket pris som helst och den enorma katastrof som Irakkriget innebar för alla inblandade har eroderat allmänhetens förtroende för den högsta ledningen i dessa frågor. Vilket är väldigt sunt.

Cameron missbedömde sitt eget parti, och han underskattade vilket spöke som Irakkriget fortfarande är. Även när John Kerry säger att USA vet varifrån raketerna sköts - regimkontrollerade områden - och var de landade - rebellkontrollerade kvarter - finns det en instinktiv skepsis. Ett fåtal kongressledamöter ska ha fått se bevisen för dessa påståenden, men för allmänheten är det i dagsläget bara en utrikesministers ord och ingenting annat.

I USA är läget ett annat. Barack Obama har målat in sig i ett hörn genom att, lite klantigt måste sägas, hävda att det går en röd linje vid användandet av kemiska vapen. Varken Obama eller någon annan ledare trodde förmodligen att al-Assads regim skulle komma att använda sig av dessa vapen. När den nu, som det verkar, har gjort det har Obama två val: avstå från angrepp och framstå som en papperstiger, eller genomför ett småskaligt och väldigt begränsat anfall bara för att hålla sitt ord.

Vi lär få se det senare. Men frågan är vad det kommer att betyda i praktiken. Några bombade vapenlager kommer inte att förändra något i själva kriget. Det är egentligen bara ett onödigt risktagande eftersom vi inte vet hur regimen, eller dess få allierade, kommer att replikera.

Hjärtat säger att ett ingripande är nödvändigt för att förhindra en fortsatt slakt på civila. Hjärnan säger att det är bäst att hålla sig borta. Syrienkonflikten är för komplicerad, variablerna för många och riskerna för stora.

Det finns många konflikter där begränsade militära insatser kan få en avgörande betydelse. Detta är inte en av dem.

De som vet

Jag tänker inte lägga fram bevis, för jag vet. 

Så kort och koncist kan man, som ärkefeministen Fanny Åström, svara på kraven på bevis för patriarkatets existens.

Hur vet hon då det? Jo...

Men jag känner det, jag känner patriarkatet. Ingen har behövt bevisa patriarkatet för mig, för jag vet att det finns där. Jag har alltid vetat att det funnits där. Jag känner det i bröstet, jag känner det i magen, jag känner det i mina rädda snabba andetag när jag går ensam hem på kvällen.

I mina öron låter detta snarare som en feminists sätt att projicera sina egna problem på det omgivande samhället och betitla det "patriarkatet". Lite bittert låter det. Fanny Åström lever i ett av världens rikaste och mest jämställda länder. Men hon känner sig förtryckt och ofri. Det är ynkligt att se.

Och hon är fullständigt ointresserad av vad den andra halvan av befolkningen kan tänkas tycka och känna. Ty i lika hög grad som Fanny Åström har en känsla som hon kallar patriarkatet, finns det ett otal män där ute som känner sig utnyttjade av kvinnor på krogen, som redan innan de sätter foten i rättssalen vet att vårdnadstvisten är förlorad just för att de är män, som misstänkliggörs i många sammanhang bara för att de är män. Men dessa män hånas som "vita kränkta män" när de öppnar munnen.

Många problem som feminister beskriver som strukturella problem, och något slags diskriminering på samhällelig nivå, är egentligen saker som kan och bör lösas av vuxna människor i enskilda relationer. Inte av feminister vars främsta syfte med sina liv tycks vara att gnälla och lägga sig i hur andra lever sina liv.

Det som är äckligt förbjuder vi

Regeringen föreslår att återinförande av förbudet mot tidelag. För att sätta sig in i argumenten för och emot ett sexförbud mellan människa och djur, kan man med fördel ta del av jordbruksminister Eskil Erlandssons famösa show i riksdagens talarstol.

Det komiska i anförandet åsido, har Erlandsson flera viktiga poänger. Ty hur ska man kunna veta om ett djur har lidit av ett sexuellt utnyttjande om inga synliga skador finns? Kan en gris uppleva att den har fått sin sexuella integritet kränkt? Kan en get känna tvång och obehag inför en sexuell invit?

Regeringen vill hoppa över denna bedömning genom att göra all sexuell kontakt mellan människa och djur olaglig. Men det kan inte vara för att det anses skada alla djur, eftersom detta inte alls nödvändigtvis är fallet.

Tidelagsförbudet grundas, som så mycket annan lagstiftning, i äckel. Det anses äckligt att ha sex med djur, helt enkelt. För somliga räcker detta konstaterande för att motivera ett förbud. Utöver detta går det givetvis att resonera kring gränser för hur vi behandlar djuren och kanske till och med att ett förbud kan bli normerande (en riktig favorit inom politiken). Men även om det blir olagligt att sätta på grisen så kommer vi även fortsättningsvis gasa grisar, stycka dem och äta upp dem. Vem blir inte kränkt av en sådan behandling?

Förbudsivrarna kan dock känna sig trygga. Förbudet mot sex med djur kommer inte möta mycket motstånd. Trots att det egentligen är helt onödigt. Moralismen kommer att segra, som vanligt.

Journalistik i kris

Svensk journalistik befinner sig i kris. Den har slutat att granska och i stället valt att gå armkrok med makten.

Granskande reportage hör i dag till undantagen. Nästan all medierapportering handlar i stället om att vara makten till lags, att inte ställa de jobbiga och obekväma frågorna. Ty är man inte makten till lags kanske den inte vill ställa upp för en intervju nästa gång. Och då blir det ju inget reportage alls. Tillgänglighet är allt.

Särskilt tydligt blir det när partipolitiken ska granskas. Ingen av de stora nyhetsbevakarna är intresserade av djupare analyser. Det mesta handlar i dag om att förmedla och analysera den senaste opinionsundersökningen utifrån vilka implikationer den kan ha på det ena eller det andra politiska partiet. Vilket borde vara ett arbete för respektive partisekreterare, inte landets största morgontidningar och nyhetsprogram. Nyhetsbevakningen har således blivit ett slags metabevakning ur de politiska partiernas synvinkel.

Sverige har ingen Glenn Greenwald. Svensk journalistik är feg, bekväm och tillrättalagd. Vilket är tre väldigt dåliga egenskaper för en bransch som är som bäst och viktigast när den är modig och kompromisslös.

Efter den grävande journalisten Hannes Råstams frånfälle finns ingen driftig, intelligent och kunnig journalist kvar som kan ta sig an de svåra fallen. Råstam uppmärksammade de där rättsfallen som ingen riktigt ville ta i. En incestdömd pappa. En påstådd barnaskändare och seriemördare. Det var fall som på förhand inte var upplagda för några ryggdunkningar och journalistpriser utan tvärtom jobbiga och snaskiga fall. Således precis sådana ärenden vi behöver journalister som granskar.

Den goda granskande journalistiken strider för den lilla människan mot det stora maskineriet och sätter politiker, företagsledare och andra mäktiga krafter på plats med övertygande argument. Om allt går vägen framtvingas även en förändring längs vägen.

Vi har i dag kvällstidningar som, när de inte skriver om Måns Zelmerlöws snopp, vantolkar och blåser upp fattigdomssiffror för att måla bilden av ett Fattigsverige i fritt fall. Som väljer att bevaka dokusåpakändisars eskapader i stället för att ställa kritiska frågor till landets makthavare. Tyvärr sprider sig denna sorts tramsjournalistik till övriga tidningar och medier.

Hannes Råstam lyckades få en man oskyldigt dömd för sexbrott mot sin egen dotter friad. Och utan hans arbete med Quickutredningarna hade Sture Bergwall aldrig fått resning och friats från alla misstankar. En persons arbete kan göra en enorm skillnad.

Vi behöver människor som har både rättspatos, vetgirighet och talang nog för ett sådant arbete. Ibland vilar demokratins existens på dem. 

Frihetens internetleverantör

Det finns internetleverantörer och så finns det internetleverantörer. Jon Karlungs Bahnhof har alltid slagits för sina användares integritet.

Även Bahnhof måste följa svensk lag. Men man kan göra det på lite olika sätt. Som ett svar på NSA:s globala övervakning lovar Bahnhof att endast lagra sina användares data på servrar i Sverige. Under märkningen "Based in Sweden" erbjuder Bahnhof andra att ansluta sig.

I Tyskland har flera stora mobiloperatörer sett över var användarnas data lagras. Där ska den nu endast finnas på tyska servrar.

Vi vet att Sverige sköter övervakningen även utan USA:s hjälp. Vi har vårt eget FRA och datalagringsdirektivet är implementerat. Men som markering mot NSA är Bahnhofs initiativ ändå lovvärt. Och som internetleverantör som för en kamp för sina användares integritet är Bahnhof ensamt.

Läs Bahnhofs pressmeddelande här.

(T)unnelbanekaoset

Hongkong kan det. Berlin kan det. Beijing kan det. Tokyo kan det: Att skapa en tillförlitlig och lättbegriplig tunnelbana. Men Stockholm kan det uppenbarligen inte.

Vid sidan om att diskutera en om- eller nybyggnation av Slussen i all evighet har det i åratal diskuterats vilket biljettsystem som är mest praktiskt, om kollektivtrafiken ska ha ett enhetspris eller zonuppdelad prissättning, om staden ska satsa på bussar, tunnelbana eller spårvagn och så vidare.

En hel del har hänt under Alliansens snart åtta år vid makten. Kontanthanteringen är avskaffad. I stället råds vi att köpa en SMS-biljett via telefonen eller ladda ett Accesskort i en automat eller hos någon närbelägen handlare. Det är krångligt för turister och sällanresenärer att inte kunde köpa biljett på bussen med kontanter eller betalkort.

Zonuppdelningen är tillbaka. Den är måhända rättvis eftersom den innebär att den som reser från T-Centralen till Norrtälje får betala mer än den som bara reser mellan Hötorget och Odenplan. Men den komplicerar betalningen när biljettremsan från och med den 1 september ersätts av reskassan. Resenären måste nämligen uppge en standardresa (det vill säga i vilket zon man normalt reser). Ska man resa längre än så en gång måste kortet informeras om detta.

Reskassan är en positiv förändring. Att kunna ladda sitt kort med pengar har varit en självklarhet länge i många andra städer i världen. I Stockholm har resenärerna varit tvungna att köpa års-, månads- eller andra begränsade tidskort. Det har varit fruktansvärt oflexibelt. Reskassan som idé ska därför välkomnas.

Men tyvärr är Accessystemet begränsat jämfört med andra länders. Det går inte att se hur mycket resan kostar eller hur mycket som finns kvar på kortet när man passerar spärren. Resenären får endast veta när pengarna är på väg att ta slut.

Jag föreslår att politikerna i stadshuset reser till Hongkong och kopierar det system som används där (det drivs för övrigt av MTR precis som i Stockholm). Även Hongkongs tunnelbana har ett zonsystem, och det fungerar betydligt smidigare än SL:s. Kortet dras vid spärren men summan dras från kortet först när man passerar spärren vid utgången. På så vis får den som reser längre automatiskt betala mer - utan att behöva ange något slags standardresa.

Det finns fler exempel på väl fungerande kollektivtrafik. Stockholms lokalpolitiker behöver inte titta så långt som Hongkong. Men de behöver göra något. Det måste finnas ett slut på inkompetensen.

Busenkelt i Hongkong.

Övervakningen: Se om ditt hus

Tillbaka från Frihetsfrontens sommarseminarium, sådär lagom pigg, försöker jag samla tankarna. Oscar Swartz' anförande om hur man skyddar sitt privatliv på nätet fick mig att fundera dels över min egen säkerhet, dels över internets framtid. Den sistnämnda tanken får dock vänta till en annan bloggpost.

I dag kontrolleras större delen av internet av ett fåtal amerikanska storföretag. Det är svårt att slippa dem alla eftersom vi gjort oss beroende av deras tjänster och vant oss vid de helhetslösningar som ofta erbjuds. Dock finns ofta alternativ att tillgå, även om det innebär en hel del stök att byta. I de fall vi trots allt är hänvisade till tjänster från nätjättarna, bör vi använda de integritetsvänliga plug-ins som finns att tillgå.

Det är viktigt att understryka att detta ingalunda handlar om att gömma något slags ljusskygg verksamhet undan polis eller misstänksamma myndigheter. Det handlar om säkerhetstänkande och vanligt sunt förnuft, och det är något fler borde anamma. Vi måste sluta vara så förbaskat godtrogna.

Swartz pratade om vikten av att utbilda allmänheten i hur man bäst skyddar sig online. Han tipsade om nya 5th of July Foundation, 5 juli-stiftelsen, som syftar till att både utbilda och erbjuda tjänster som upprätthåller friheten på internet. Målet är att så många ska vilja använda kryptering och anonymiseringstjänster att det inte längre ses som något misstänkt att göra det. Politikerna kan inte gärna misstänkliggöra hela befolkningen.

För den som vill och har kunskap att undgå statens vakande öga har det alltid varit möjligt, i såväl diktaturer som demokratier. Men det har länge varit för omständigt och krävande för att den breda allmänheten ska intressera sig för att använda VPN-tunnlar, anonymiseringstjänster och att kryptera både sina mejl och hårddiskar.

I dag ser det lite annorlunda ut. Att kryptera en hårddisk eller enskild mapp kräver ofta inte många knapptryck av användaren. Dessa tjänster har blivit både användarvänliga och lättbegripliga för en större grupp människor. Att kryptera sina mejl är lite knepigare för den som inte har åtminstone hyfsad erfarenhet på området då de omfattar både publika och privata nycklar. Slutligen VPN-tjänsterna, som är lätta att använda men kräver att man håller sig uppdaterad och söker nya vägar. Detta har jag fått erfara i Kina, där staten tämligen framgångsrikt bekämpar anonymt surfande och livet online kan riskera att bli en jakt på nästa fungerande VPN-tjänst.

Avgörande är alltså att inte enbart en liten klick integritetsvänner krypterar och surfar anonymt utan att detta blir något som var och varannan dator- och mobilanvändare anser vara en självklarhet. Där är vi inte ännu. Fortfarande finns en föreställning om att den som krypterar mejl och inte vill kunna spåras på nätet, har något att dölja.

Här finns en utbildningsinsats att göra. Precis som vi förväntar oss att brevbäraren inte sprättar och läser våra brev ska vi kunna vara säkra på att ingen utomstående läser våra mejl eller chattkonversationer. Efter de senaste årens galopperande övervakningsiver finns det all anledning för oss alla att se om vårt hus - och förklara för andra varför de också bör göra det.

En godtrogen medborgare är endast statens nyttiga idiot. Var inte en sådan. 

Ut i spenaten

I dag drar jag ut i spenaten för att delta i Frihetsfrontens årliga sommarseminarium.

Åter söndag kväll.

I ett rättsvakuum

Sture Bergwall är friad från alla de åtta mord han tidigare dömts för. Den rättspsykiatriska vården bör däremot fortsätta, slår Socialstyrelsens rättsliga råd fast.

Nu står Bergwall i realiteten inte under någon vård. Han förvaras enbart och har inte erhållit någon vård den senaste tio åren. Men det rättsliga rådet anser är att det inte går att bedöma risken för att Bergwall ska återfalla i brottslighet, en brottslighet som alltså ligger flera decennier bakåt i tiden, så länge han sitter inspärrad.

Rådet säger sig sakna underlag för att kunna göra en ny bedömning, men tycks inte ens har försökt begära in några underlag. Och Säter vill å sin sida inte låta flytta Bergwall till en klinik som inte aktivt deltagit i skapandet av Thomas Quick.

Och så här kan det tydligen fortsätta. Vi har sannolikt många fler snurriga turer att vänta innan Bergwall slutligen släpps fri. När nu det sker.

En skamlig dom

I dag fick Bradley Manning sitt straff. Militärdomstolen dömer honom till 35 år i fängelse. Det är ett barockt hårt straff, men åklagaren hade krävt 60 år.

35 år. Det är så länge sedan Deng Xiaoping öppnade upp den kinesiska ekonomin och inledde en politik som lyft 300 miljoner kineser ur fattigdom. 35 år är en evighet.

Mannings liv är mer eller mindre över. Han kan hoppas på en tidig frigivning, som skulle kunna ske tidigast om tio år, men just nu är det svårt att föreställa sig att en sådan kommer att ske.

Vart världen kommer att vandra under de kommande 35 åren vet vi i dag inget om. Men vi vet att västvärlden år 2013 inte skyr några som helst medel för att sätta dit alla medborgare som berättar sanningen om vad staten har för sig.

Demokratins långsamma död

The Guardian-reporten Glenn Greenwald är mannen som tack vare Edward Snowdens läckor, och tidigare även WikiLeaks, varit en skarp nagel i ögat på västerländska regeringar. Inte minst de amerikanska och brittiska. Han har kort sagt varit en sådan där journalist världen har alldeles för få av (och som Sverige helt saknar).

Men det kostar på att granska makten. Greenwalds partner och medarbetare David Miranda kvarhölls på Heathrow i nio timmar utan anklagelse om brott, helt i enlighet med Storbritanniens antiterrorlagar. Lagen är skriven för att ge myndigheterna i princip fritt spelrum på flygplatser och i hamnar där människor passerar från en destination till en annan. Vem som helst kan kvarhållas i upp till nio timmar, egendom kan beslagtas i upp till en vecka. I en transithall är man således mer eller mindre rättslös, påminner tidningens redaktör Alan Rusbridger.

Att kvarhålla Miranda på detta sätt och beslagta hans dator, telefon och kamera var ett sätt att skrämma Greenwald. Men tidningen The Guardian har även fått mer direkta påtryckningar för att avsluta sin rapportering om Prism och övervakningsskandalen. Efter två separata möten där Rusbridger fått veta att regeringen inte gillar tidningens rapportering, kom så ett samtal från en regeringstjänsteman: "You've had your fun. Now we want the stuff back." 

Den brittiska regeringen ringde en fristående nyhetstidning och bad den lämna över eller förstöra allt material som Snowden läckt. Och hotade annars med rättsliga åtgärder. En förstörd MacBook senare var regeringen nöjd. Men som Rusbridger konstaterar:

"It felt like a peculiarly pointless piece of symbolism that understood nothing about the digital age. We will continue to do patient, painstaking reporting on the Snowden documents, we just won't do it in London." 

Inser folk vad som håller på att hända? Demokratin är på väg att gå förlorad. Den håller på att monteras ned "i god demokratisk ordning". Världens demokratiskt valda ledare är på väg att skapa ett samhälle där självcensur, rädsla och underdånighet inför makten dominerar. Där regeringen har full kontroll över allt vi företar oss.

Det är lätt att säga att detta endast sker i USA och Storbritannien, och att lilla Sverige inte skulle påverkas. Men Sverige är i högsta grad delaktigt i byggandet av den ickedemokratiska globala övervakningsstaten som nu tar form. Inte bara genom vårt eget FRA utan också genom att aktivt förhindra att frågan diskuteras på högre politisk nivå (Sverige och Storbritannien blockerade EU från att ta upp frågan om avlyssning av EU:s institutioner med USA).

En stat som övervakar alla medborgare utan misstanke om brott. En stat som inte vill att du ska få säga vad du tycker. En stat som vill inskränka mediernas rätt att rapportera. En stat som helt enkelt inte vill att medborgarna ska veta vad den har för sig. Låter inte det som en... diktatur? 

Konsekvenserna blir förödande för tilliten mellan stat och individ när staten aktivt jagar alla som avslöjar oegentligheter, brott och övergrepp begångna av just staten och dess förgreningar. Det är dags att fler börjar inse att fienden sitter i våra folkvalda församlingar.

Det som återstår för den enskilda medborgaren, som har både staten och kapitalet emot sig i denna strid, är att inta igelkottställning och söka skydda sig bäst han kan.

Det är dags för kamp.

Läs även: 
HAX, Sam Sundberg, Alan Rusbridger

Från Mubarak till Mursi - och tillbaka

Allt pekar åt skogen för Egypten just nu. Landets folkvalde president, Muhammed Mursi, störtades av militären och sitter sedan i början av juli inspärrad. Nu har även Muslimska brödraskapets ledare gripits.

Mycket tyder på att Mursi var en tämligen inkompetent politisk ledare. Men poängen med demokrati är att man väljer en ledare och, om man inte är nöjd, röstar bort personen i nästa val. Man tar inte till våld eller låter militären gripa in och ta över makten.

Militärregeringen påstås vilja komma åt brödraskapet med lagboken, det vill säga kort och gott förbjuda partiet. Egypten tycks alltså vara på väg tillbaka mot en sorts militärstyre. Landet har vandrat i en cirkel sedan Hosni Mubarak störtades i en folklig resning.

Den omtalade arabiska våren har visat sig full av fallgropar. Tyranner som Gadaffi och Mubarak är visserligen borta. Men det är lättare att avsätta impopulära ledare än att bygga upp demokratiska institutioner och sprida demokratiska värderingar.

Så länge båda islamister och mer liberala krafter betraktar temporärt militärstyre som nödlösningen i varje kris, kommer Egypten inte att bli en demokratisk stat.

Ett val att klä sig i både sjal och sandal

En gravid kvinna klädd i slöja blev attackerad av en okänd man i lördags. Gärningsmannen slet av hennes slöja, skrek fula ord och dunkade kvinnans huvud i en bil så att hon svimmade. 

Muslimska företrädare menar att överfall som detta är ett vanligt förekommande problem. Som en protest mot dessa trakasserier utropades hijabupproret. Politiker, debattörer och andra har klätt sig i slöja för en dag.

Varje normalt funtad människa inser det oacceptabla i överfallet. Att kvinnan i fråga var gravid förstärker bara detta ytterligare. Men det är precis lika fel att ge sig på en kvinna bara för att hon är sexigt klädd - sannolikt ett procentuellt sett betydligt vanligare fenomen. Därutöver finns det särskilt utsatta grupper som diskrimineras och stigmatiseras utan att alla politiskt korrekta bryr sig ett dugg - dit hör tvivelsutan sexarbetarna.

Sedan bör vi sansa oss när vi tolkar enskilda händelser. Ett eller flera angrepp på muslimska kvinnor i slöja är ingalunda ett bevis för att Sverige är ett rasistiskt land. Sverige är tvärtom ett synnerligen tolerant land. Däremot finns naturligtvis rasistiska subkulturer och enskilda individer som till och med kan gå till handgripligheter.

Alla former av trakasserier riktade mot människor med från majoriteten avvikande klädsel, religiösa uttrycksformer och så vidare är oacceptabla och ett tecken på intolerans. Hatbrott är lite extra vedervärdiga.

Slöjupproret är därför en rimlig protest. Helt oproblematiskt är det ändå inte. Slöjan är många fall en form av förtryck av kvinnor i strikta religiösa länder. Klädesplagget ingår i en hederskultur som fråntar kvinnor rätten att själva välja, och jag kan förstå att kvinnor med bakgrund i länder med hedersförtryck kan ha delade känslor till slöjupproret.

Grunden här är ändå att alla måste få klä sig som de vill. Det gäller förstå även muslimska kvinnor som inte vill bära slöja.

För den som vill. 

Utan idéer

SVT:s politiske kommentator Mats Knutsson beskrev det som sommarens mest väntade nyhet. Fredrik Reinfeldt utannonserade i sitt sommartal att partiet vill genomföra det femte jobbskatteavdraget innan nästa val.

Det enda som egentligen förenar gamla och nya moderater är just skattesänkningarna. I övrigt har Nya moderaterna tagit sjumilakliv åt mitten. Partiet kritiserar inte längre facket och ifrågasätter inte arbetsmarknadsregleringar som bygger murar mot unga och lågutbildade. Det har inget att säga i bostadsfrågan. Dess partiledare varnar rent av för att ha visioner. 

Mot bakgrund av vad vi vet om Reinfeldt och hans nya moderater var det inte ett dugg oväntat att talet i Gustavsberg handlade om skatterna. Partiet har avideologiserats de senaste tio åren. Det tycker ingenting längre.

Det finns tre problem med Reinfeldts föreslagna skattesänkningar. Ett är att de inte känns speciellt spännande för väljarna längre. Ett annat att de inte kommer att märkas särskilt mycket i människors plånböcker. De är för små, helt enkelt.

Det tredje problemet är att Moderaterna, ja hela Alliansen, kommer att få svårt att motivera det femte jobbskatteavdraget när väljarna samtidigt ser att skolan krisar, äldrevården skriker efter resurser och sjuksystrarna drar till Norge. Det spelar ingen roll att det politiska ansvaret ligger på kommuner och landsting, ty oppositionen kommer att lyfta välfärdsfrågorna i valrörelsen.

Det är ett år kvar till valet och Alliansen har ännu inte spelat ut alla sina kort. Men det finns lite som tyder på en snar idéboost i allianssamarbetet. Partierna går på tomgång och den som står helt utan idéer för framtiden är Reinfeldt själv. 

Om lite sänkta skatter är allt Reinfeldt har att komma med, kommer det nog krävas en osedvanligt usel valrörelse av oppositionen för att han ska sitta kvar om ett drygt år.

Kina framtidens innovationsland?

Amerika [har] ur kinesisk synvinkel förblivit obegripligt och främmande. För att bli valda måste amerikanska politiker bjuda över varandra, lovar med korta mellanrum regelbundet väljarna vad de sedan inte kan hålla, måste så sätta sig i skuld och låta andra – främst Kina – ta hand om notan. Detta kallas demokrati. 

Richard Swartz skriver om risken att Kinas mimetiska ekonomi på sikt kommer göra landet till en papperstiger.

Det är förvisso sant att Kina i dag är världens fabrik, inte uppfinnarverkstad. Ändå är det viktigt att notera att fantastiska uppfinningar som krutet, tryckkonsten och det rostfria stålet uppfanns i ett betydligt mer slutet och auktoritärt system än dagens Kina. Det som har hänt i Kina under de senaste 35 åren är att landet sökt springa ikapp västvärlden ekonomiskt så fort som möjligt - och lyckats alla över förväntningar.

Kina befinner sig fortfarande i en catch up-fas, men vi ser nu en utveckling där reallönerna stiger och den breda medelklassen som Swartz inte säger finns växer. Viss tillverkning har därför redan omlokaliserats till närliggande fattigare länder. Nästa fas måste bli en innovationsfas, annars kommer landets utveckling att stagnera.

Ett gott tecken för framtiden är den stora satsning på forskning och utveckling som gjorts i Kina under längre tid, vilket bland annat avspeglas i en avsevärd ökning av antalet kinesiska patent de senaste tio åren. Det är ett tecken på men inget säkert bevis för att framtidens Kina kan bli ett innovationens land.

Jag tror emellertid att det politiska systemet i Kina måste förändras för att detta ska bli verklighet. Redan i dag arbetar många entreprenörer och skapar jobb utanför de statligt kontrollerade bolagen. Men företagare behöver en större förutsägbarhet och slippa vara utlämnade åt lokala partipampars godtycke. I klarspråk betyder detta att det behövs en avpolitisering av rättsväsendet och krafttag mot korruptionen på alla nivåer.

Det nya kinesiska ledarskapet måste ha mod att genomföra de nödvändiga politiska reformerna. De borde tala till dess fortsatta maktanspråk. Utan politiska reformer kommer den ekonomiska utvecklingen att på sikt stagnera. Och utan fortsatt ekonomisk utveckling, kommer det bli svårare att behålla makten.

Barnporr som murbräcka

Rikskriminalpolisen vill få tillgång till människors krypterade tjänster. Argumentet? Den vill komma åt barnporren.

Det är givetvis helt i sin ordning att polisen bekämpar brottslighet som sker på nätet. Barnpornografi är förbjuden att inneha och sprida (och numera även att vila ögonen på). Men det börjar bli hjärtligt tröttsamt att ständigt höra polisen (och organisationer som Ecpat och Rädda Barnen, för den sakens skull) föreslå inskränkningar i friheten på nätet och i människors personliga integritet.

Ja, det är naturligtvis ett problem att det finns människor som begår sexuella övergrepp mot barn. Men jag vill mena att detta problem har uppförstorats eftersom det tjänar politikerna väl när de vill genomdriva olika regleringar och inskränkningar i människors frihet. Upphovsrättslobbyn har varit mycket framgångsrik i sin användning av barnporren som murbräcka för att förbjuda spridning av upphovsrättsskyddat material.

Moralister tar varje chans de får. I Storbritannien har som bekant David Cameron tagit steget längre i ett försök att komma åt all pornografi. Det sluttande planet är på plats så fort man börjar diskutera filtrering, censur eller utökade polisiära befogenheter på enskilda användares bekostnad.

Polisen är ingen neutral part i detta. Självfallet önskar den utökade befogenheter. Det är därför vi ska ha en rimlig folkvald församling som kan sätta stopp för förslag som inkräktar på människors personliga integritet eller begränsar yttrande- och informationsfriheten. I teorin, alltså. Den svenska riksdagen har nämligen varit ytterst lyhörd för nya lagar av detta slag.

Det är därför inte alls otänkbart att riksdagen omsider går polisen till mötes även i denna fråga. Endast Piratpartiet begriper egenvärdet i informationsfrihet och integritet på nätet. Det är både tragiskt och skrämmande.

NSA: En studie i lögner

Spionmyndigheten NSA:s chef, general Keith Alexander, har varit på charmoffensiv för att få människor att känna sig bekväma med att bli övervakade och tona ned det skandalösa i själva existensen av en global övervakning av all digital trafik (se hans framträdande på Black Hat här).

Barack Obama har å sin sida hållit presskonferens och gjort sitt bästa för att påskina att han minsann redan innan Edward Snowden avslöjade för världen vad som pågått i hemlighet sedan George W Bushs dagar ville stärka integriteten för medborgarna. Samt att han nu välkomnar diskussionen. Pyttsan.

En grundläggande del i både Alexanders och Obamas försvar av den amerikanska statens rätt att övervaka alla medborgare har varit intyganden om att det finns "tydliga kontrollmekanismer" som förhindrar NSA-anställda att överskrida sina befogenheter. De ska alltså inte samla in information om vanligt folk.

På sin presskonferens i början av augusti tog Obama frånvaron av uppgifter på att anställda brutit mot reglerna som ett bevis för att dessa skyddsmekanismer/kontrollstationer verkligen fungerar. Alla vanliga amerikaner kunde andas ut, lovade presidenten.

I en hemlig internrevision upptäcktes emellertid att det sedan 2008 fanns 2 776 fall av icke godkänd insamling av information eller annan felaktig hantering, kallat "incidenter". Detta verkar myndigheten ha försökt hemlighålla för justitiedepartementet.

När Alexander och Obama hävdar att det inte finns ett enda fall ljuger de alltså så det står härliga till. Och ingenting de säger hädanefter bör tillskrivas någon som helst trovärdighet. Vi måste helt enkelt utgå från att de ljuger i allt de säger.

Att man aldrig ska ljuga om sådant som går att kontrollera är en bra devis. Amerikanska myndigheter och presidenter har emellertid kunnat ljuga hejvilt om övervakningen eftersom ingen utomstående haft någon möjlighet att kontrollera äktheten i deras påståenden. Förrän nu.

Det börjar bli dags för Obama att planera en ny presskonferens. 

Bojkott eller inte

Ända sedan eftervärlden bittert började titta tillbaka på den gyllene chans till propaganda som OS i Berlin 1936 gav Hitlerregimen, har diskussioner om bojkott av olika idrottsarrangemang varit i svang.

Under Kalla kriget skedde de facto bojkotter av Moskva-spelen 1980 respektive spelen i Los Angeles 1984. När Beijing skulle arrangera sommar-OS 2008 kom krav på bojkott för att Kina bryter mot mänskliga rättigheter, men de föll för döva öron och spelen blev oerhört framgångsrika.

Nu gäller det Ryssland och dess nyinstiftade lagar mot så kallad homosexuell propaganda. Men en bojkott av vinter-OS i Sotji nästa år är lika feltänkt som tidigare bojkottkrav.

Det brukar sägas att den som tror att idrott och politik inte hör ihop är naiv. Så är det visserligen. De går inte helt att separera. Men det betyder inte att idrottarna är politiska eller att tävlingarna är det. Idrott bidrar med ett värde som politiken inte kan. Den förenar människor från olika kulturer, etniciteter och religioner och dömer inte utifrån dessa kriterier. Den är rättvis.

Vi ska minnas att det aldrig är idrottarna själva som kräver bojkott av ett idrottsarrangemang. Det är tyckare som inte har någonting att förlora, och som i vissa fall inte ens är sportintresserade, som kräver bojkotter. Det är inte orimligt att anta att de inte skulle vara fullt lika intresserade att riskera sina egna karriärer på dylika symboliska aktioner.

Jag har därför svårt att ta dylika bojkottkrav på allvar. Det är innehållslös retorik i syfte att få några kvällstidningsrubriker och ingenting annat.

Det är dessutom intressant att notera att det uppenbarligen är de ryska antigaylagarna som väckt de mest högljudda kraven på bojkott. Att Vladimir Putin spärrat in och haft ihjäl politiska motståndare i åratal var uppenbarligen inte skäl nog. Ryssland har aldrig varit ett hem för mänskliga rättigheter. Och om det nu är ett krav för att få arrangera olympiska spel, torde även USA - ett land som dödar barn med drönare i fjärran land - ligga pyrt till.

Om ni bryr er om mänskliga rättigheter i Ryssland, och annorstädes, finns det många bättre sätt att arbeta för dessa än att kräva att världens elitidrottare ska ta smällen.

Olympiastadion i Berlin.

Ge Nobels fredspris till Manning och Snowden

Den kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo (刘晓波) dömdes till elva års fängelse för anstiftan till samhällsomstörtande verksamhet. Han tilldelades Nobels fredspris 2010 för sin kamp för demokratin i Kina.

Liu sitter i fängelse, hans fru i husarrest och andra tänkbara mottagare av priset vägrades utresa. Stolen stod därför tom.

Bradley Manning har nominerats till Nobels fredspris av aktivister som stöder hans (vår allas) sak. Det är en ovanligt vettig nominering.

Och det finns fler som är förtjänta av priset. Edward Snowden, inte minst. Snowden och Manning lade inte bara sina karriärer i papperskorgen, de riskerade sina liv för att de ansåg att allmänheten hade rätt att veta vad den amerikanska staten sysslade med.

Manning riskerar 90 år i fängelse. Snowden är på flykt och får resten av sitt liv leva med vetskapen att amerikanska säkerhetsmyndigheter kan hitta och eventuellt döda honom.

Bradley Manning och Edward Snowden. De borde få dela Nobels fredspris. De hade mest sannolikt också fått det om de varit ryssar eller kineser. Nu råkar de vara amerikaner som avslöjat övergrepp begångna av den amerikanska staten. Något Nobels fredspris kommer det därför inte bli tal om.

KD är inget att lita på

Kristdemokraten Caroline Szyber kritiserar tillsammans med två partikollegor myndigheters handel med våra personuppgifter.

På sin blogg skriver Szyber att hon länge irriterat sig på alla listor av slaget "så mycket tjänar dina grannar" och att hon inte tycker om öppenhet när uppgifterna används för att sälja lösnummer.

Redan här kan man ana att det där passionerade engagemanget för integritetsfrågor saknas. Och mycket riktigt: vi vet att KD inte hade något emot FRA-lagen. Att de tyckte att datalagringsdirektivet var bra. Och att de inte har sagt ett pip om de hot som den globala övervakningsstaten under amerikansk överhöghet bär med sig. I de stora frågorna är således KD ett tyst parti.

Kvällstidningslöp om vem som är rikast i din stadsdel är faktiskt små saker i sammanhanget. Det står betydligt större värden på spel.

Läs även:
Anna Troberg: KD-förslag om integritet saknar trovärdighet

Risigt

Nya föreskrifter från Statens folkhälsoinstitut sätter stopp för försäljning av kinesiskt risvin i vanligt matuvarubutiker. Den 14-procentiga produkten får endast saluföras av Systembolaget. Men de vill inte ta in den.

I praktiken är därmed risvinet förbjudet i Sverige. Se där ännu en märklig konsekvens av det svenska detaljhandelsmonopolet.

Alkoholmoralismen har skördat ännu ett offer.

Ett omöjligt val

Med ett drygt år kvar till riksdagsvalet är det fortfarande oklart vad Alliansen vill med ett fortsatt regeringsinnehav. Emellertid är det ungefär lika oklart vad oppositionspartierna vill, och om de ens vill samregera.

Fredrik Reinfeldt kommer att söka mandat för ytterligare fyra år. Sannolikt kommer han att avgå under den kommande mandatperioden för att bereda väg för en efterträdare inför valet 2018. Vinner han sitt tredje val blir han historisk. Men varför ska någon rösta på en person som inte vill någonting med sitt maktinnehav?

För en liberal blir valet 2014, precis som alla val, en fråga om att söka undvika det värsta tänkbara och acceptera det minst dåliga. Frågan är bara vad det ena och det andra egentligen är. Tanken på fortsatt regeringsinnehav för en håglös och visionslös Reinfeldt är föga inspirerande. Tanken på ett rödgrönt regeringssamarbete är naturligtvis inte bättre.

Ändå lutar jag åt att det vore bra för de borgerliga partierna att sitta några år i opposition. Luften har gått ur Alliansen sedan länge, och partierna behöver några års politisk kontemplation.

Så länge Vänsterpartiet hålls utanför regeringsförhandlingarna är ett rödgrönt samarbete ingen större katastrof. Socialdemokraterna och Moderaterna har närmat sig varandra - båda har vandrat åt mitten. Sossarna kommer därför inte våga chockhöja inkomstskatterna, deras skolpolitik har helt klart närmat sig Folkpartiets och  Miljöpartiet har redan i dag ett visst inflytande över regeringens politik. 

För en liberal är valet 2014 ett omöjligt val. Det är ett val mellan två politiska block som båda vill utöka politikens makt över människan, om än på lite olika sätt och i olika takt. Som vill fortsätta bygga ut övervakningsstaten. Som vill behålla de höga murarna mot både bostads- och arbetssökande.

Något frihetsprojekt existerar inte för borgerligheten i dag. Några visioner om en bättre morgondag finns inte längre. Ingen tar frihetens idéer på minsta allvar.

Frågan är vad partierna tror ska motivera en liberal väljare, som inte prioriterar RUT-avdrag, att ens närma sig en vallokal i september nästa år. 

Politikerhasch

Att avkriminalisering och legalisering är två bra verktyg för att bekämpa kriminella narkotikaligor och gäng är en självklarhet. I Sverige är frågan, till följd av decennier av propaganda och ett fortfarande infantilt debattklimat, tämligen död. Men i stora delar av övriga Europa och även Latinamerika är öppenheten större.

I Köpenhamn förbereder politikerna en egen försäljning av cannabis - på prov. Överborgmästaren Frank Jensen, som när han var justitieminister motsatte sig en legalisering, ser det hela som ett sätt att ta brödet ur munnen på de kriminella gängen.

Det är egentligen ganska typiskt. I just fallet Christiania fungerade handeln så länge den tilläts existera på sina egna villkor. Den speciella stadsdelen skötte sig själv och det var egentligen bara moralism och allmän politisk inskränkthet som gjorde att politikerna beslöt slå till. Uppenbarligen i tron att tillslag skulle få bort drogerna.

Det fungerade förstås inte. Försäljningen fortsatte. Att det finns politiker som har tänkt om är behjärtansvärt. Men att staden som sådan, under politisk kontroll, ska tillhandahålla cannabis är nog inte en så strålande idé.

Avkriminalisera och låt privata handlare sköta försäljningen på en vit och öppen marknad i stället. De flesta kommer föredra att köpa sitt röka i en seriös butik än av Lasse på hörnet. Politikerna borde helt hålla sig borta när drogen väl avkriminaliserats.

Tipstack: Markus Berglund

Obama och övervakningsstaten

"What makes us different from other countries is not simply our ability to secure our nation. It's the way we do it."

Barack Obama, som kommenterade övervakningsprogrammet på en presskonferens i går, har rätt i ovanstående. Men inte riktigt på det sätt han förmodligen själv menar...

Obama hävdade på presskonferensen att de steg som nu tas för att säkra människors fri- och rättigheter, däribland ökad öppenhet mot allmänheten, är tillräckliga. Egentligen skulle de inte ens ha behövts eftersom inga fel begåtts av de "patrioter" som sköter övervakningen, menar Obama.

Givet att dessa ord kommer från en president som redan flera år innan allmänheten genom en läcka gjordes uppmärksam på att amerikanska säkerhetsmyndigheter övervakar alla uppkopplade människor i hela världen, har de väldigt liten trovärdighet.

Tyskland har känt sig särskilt trampat på. Landet har avslutat ett övervakningsavtal med USA som funnits sedan Kalla kriget. Därutövar planerar tre stora epostleverantörer att kryptera all epost och skicka den endast genom tyska servrar.

Obama försvarar helhjärtat Patriot Act 215. I likhet med sin företrädare George W Bush och de flesta politiker runt om i världen försvarar han integritetskränkningarna med att de är nödvändiga för att upprätthålla en god nationell säkerhet. De där berömda avvägningarna mellan säkerhet och frihet, den där speciella balansen, görs emellertid alltid till den enskilda människans nackdel.

Edward Snowdens avslöjanden drog ned brallorna på Barack Obamas administration. Att han tvingas ägna en stor del av en presskonferens åt att försvara NSA:s övervakning är ett positivt tecken. Journalister, reportrar och även vanligt folk har blivit medvetna om vad som försiggår och kräver svar.

Men kommer det att spela någon roll om fem år? Kommer Snowden ens vara hågkommen? Vi vet att väldigt få frågor har tillräcklig lyskraft och styrka för att leva i år efter år. En fråga som inte påverkar människor direkt i deras vardag, riskerar att falla i glömska. Det finns en stor risk att det även gäller denna brännande fråga.

Vi behöver därför ständigt göra människor uppmärksamma på konsekvenserna av ett totalt övervakningssamhälle. Och påminna om att det är ett övervakningssamhälle där den enda garantin för att regeringen inte går överskrider sina befogenheter trots att den har teknisk möjlighet att göra det, är en politikers ord på det.

Pengar utan mål

En procent av BNP. Så mycket brukar svenska politiker, minus Sverigedemokraterna, anse ska gå till bistånd i andra länder. Vad som händer med pengarna följs däremot inte upp.

Det är ganska talande att det har satts ett mål för hur mycket pengar som måste skänkas bort, inte vad som ska uppnås med pengarna. Politikerna arbetar alltså inte målstyrt utan börjar i andra änden. Det är inte konstigt att resultaten uteblir och pengarna bara försvinner.

Sida har erkänt att många av myndighetens projekt är luddiga, och att vetskapen om huruvida de ens existerar i verkligheten är begränsad.

Detta är ett sanslöst sätt att hantera närmare 40 miljarder kronor årligen. Men svenska politiker, från höger till vänster, är mer intresserade av att kunna säga att Sverige är en stor biståndsgivare än att de uppnår något för alla miljarder.

Dann heiß ich Meier

Lite klassisk fredagsfilm.

Världens bästa Sverige

Medan jag på hemmaplan kan te mig som rena rama klagomuren om Sveriges brister är jag desto mer förlåtande när jag är utomlands. Då blir jag i stället lätt defensiv.

Sverige har ju fantastiskt dricksvatten. Få miljöskandaler. Myndigheter som faktiskt fungerar och tillmötesgår den som försöker kontakta dem. Och vi är så trygga (eller obetydliga, välj själv) att vi inte ens behöver ett försvar!

Ändå är det förstås positivt att resa för att med egna ögon se hur det fungerar eller inte fungerar i andra länder och ta med sig den kunskapen hem. Jag kan imponeras av tunnelbanan i Beijing eller Hongkong och fundera över varför MTR kan driva den så framgångsrikt i Hongkong medan den har så stora brister i Stockholm.

Det jag saknar minst med Sverige när jag reser till andra länder är den heliga feministiska diskursen som genomsyrar snart sagt alla politiska samtal. Den ger mig andnöd. Att komma till exempelvis Tyskland, där kvinnor inte ses som offer under patriarkatet, är en befrielse. Det är rent fysiskt lättare att andas.

I Sverige är diskussionsklimatet så ansträngt och så känsligt att det är svårt att föra en saklig och sansad diskussion i ämnen som rör narkotikapolitik och prostitution.

Sverige är bra på många sätt. Men resor ut i den vida världen är ändå högst nödvändiga för den mentala hälsans skull.

I Hongkongs t-bana måste du köpa biljett 

om du är lika lång som en giraff.

Obama till lydlandet Sverige

Ryssland sade sig inte vänta några konsekvenser av att Edward Snowden beviljats asyl i landet. Den amerikanska reaktionen lät dock inte vänta på sig. Barack Obama ställer in sitt planerade besök med Vladimir Putin.

Obama åker, som blott andra amerikanska president, till Sverige i stället. Att han väljer just Sverige som besöksmål känns föga hedrande just nu. Men samtidigt logiskt. Sverige är ju tillsammans med Storbritannien västvärldens främsta amerikanska lydstat. På Reinfeldts agenda står ingenting som har med övervakning eller mänskliga rättigheter att göra.

Och Carl Bildt uppges vara lika uppspelt som en alkis som hittat nycklarna till barskåpet. Det blir nog en finfin teater det här.

Hyresregleringens förbannelse

Vi lägger mycket mer tid på att diskutera hur vi bör hantera bostadsköerna, än på att diskutera varför vi har bostadsköer.

Vi fokuserar mer på hur vi ska komma åt svarthandeln med hyreskontrakt, än på att diskutera varför vi har svarthandel.

Vi lägger mycket mer tid på att diskutera hur vi ska få igång bostadsbyggandet av hyresrättsbostäder, än på att fråga oss varför affärsdrivande företag inte bygger, trots att efterfrågan är så stor.

Dessa konstateranden gör Sonny Modig i en debattartikel på DN Debatt. Modig kräver att hyresregleringen avskaffas.

Det är förstås den enda vägen framåt. Svensk bostadsmarknad håller på att kollapsa. Vi har fått en parallellmarknad där hyreskontrakt säljs och där den enda vägen in på bostadsmarknaden för många unga är att ha fötts med rätt föräldrar.

Hyresregleringen gillas framför allt av personer som bor i attraktiva lägen men inte betalar för det. Det är dess som Hyresgästföreningen, som ränner mer i gårdarna än värsta frikyrkoförbund, slåss för. De slåss för att innerstadsbor ska slippa höjda hyror.

Det är med bostadsmarknaden precis som med arbetsmarknaden. Det är tryggt på rätt sida av muren. Men det är ett smärre helvete att ta sig in dit. Snittiden för en lägenhet via Stockholms stads bostadsförmedling var 8,5 år under 2012. Kravet på kontaktinsats vid lägenhetsköp gör att många inte kan köpa sin lägenhet ens om de arbetar.

Tyvärr tror jag att vi är på väg mot en utveckling där så många människor står utanför den reguljära bostadsmarknaden att ansvaret för deras bostadssituation kommer att hamna hos Socialtjänsten. Jag tror därför att Stockholm inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att införa ett system med sociala bostäder, liknande det i exempelvis Storbritannien.

Dessa lägenheter existerar redan i dag, men kommer med vissa specifika krav. Personer som arbetar och försörjer sig själva och inte har någon allvarlig social problematik kan inte räkna med en bostad.

Detta kommer att ändras i takt med att gruppen på fel sida om bostadsmarknadens höga mur når en kritisk massa. Det finns just nu ingen som helst ljusning i sikte på Stockholms bostadsmarknad.

Nej, hund är ingen kinesisk delikatess

Sverige är tydligen känt för sin TV-reklam. Den ska vara väl ansedd ute i den stora världen. Det är lite svårt att begripa. I mina ögon har Sverige förmodligen västvärldens tråkigaste reklamfilmer - vilket förmodligen hänger samman med att allt som har med sex att göra anmäls till Reklamombudsmannen.

ICA har en ny reklamfilm som driver med svenska traditioner, i detta fall svenskars fäbless för kräftskivor. Som motpol ser vi en kinesisk motsvarighet - hundskivan.

Är filmen rasistisk? Nej. Udden riktas ju i detta fall mot en svensk tradition som vi uppfattar som fullständigt normal men som av personer i andra kulturer kanske skulle ses som konstig. Det är således ett slags drift med det svenska.

Samtidigt bygger filmen på fördomar om kineser som ett folk som har som ett slags nationell tradition att äta hund. Vilket inte stämmer. Hund går visserligen att hitta i Kina, men det är inte en vanlig rätt på något sätt och är alls ej knuten till någon högtid. Hund lär vara vanligare i Sydkorea, även om jag inte kan bekräfta det med personliga erfarenheter.

Jag vet inte vad det är med svenskar och deras tro på kineser som ett hundätande folk. Inför Beijing-OS 2008 höll SVT i ett program till vilket svenskar kunde ringa in och ställa (infantila) frågor om kinesisk kultur. Tror du inte att frågan om huruvida kineser äter hund dök upp igen?

Kina har inte en matkultur utan flera. Maten skiljer sig från provins till provins, och förenklat kan man säga att det äts mer ris i söder och mer nudlar i norr. Maten i Beijing är mycket oljigare än den i söder. I Guangdong är maten, i mitt tycke, ganska smaklös.

Samtidigt som reklamfilmen är tämligen harmlös sätter den fingret på ett alltmer uppenbart faktum: I Sverige är det mer tillåtet att skämta om asiater än om svarta, judar eller muslimer.

ICA hade troligen aldrig vågat göra en liknande film som skämtar om (fördomar om) judars eller muslimers matvanor. Eller?

Jag väntar spänt.

Uppdatering: Filmen är anmäld till Reklamombudsmannen. Och på ICA:s Facebooksida är ilskan stor. Inte mot att filmen sprider fördomar om kinesers matvanor - utan för att den anses trivialisera "förtrycket mot hundar i Kina". Håhåjaja...

 

Terrorhot eller teater?

Det ringer i klockorna. Lamporna blinkar rött. USA utlyser ett terrorlarm. De varnar för en förestående attack i Jemen. Som en följd har flera länder stängt sina ambassader i huvudstaden Sanaa.

Terrorhotet känns påtagligt lägligt. Efter avslöjanden om global övervakning och den pågående jakten på läckan Edward Snowden vill USA sannolikt skapa andra rubriker och leda vår uppmärksamhet annorstädes.

De lyckades. Den skärpta terrorberedskapen blev förstasidesstoff världen över. För några ögonblick har människor glömt allt vad NSA och Prism heter och i stället åter börjat svettas över al-Qaidas påstådda slagkraftighet.

Varje gång USA eller någon annan stat blåser i terroristluren bör vi vara uppmärksamma - och skeptiska. Det finns naturligtvis ett syfte bakom varje terrorlarm och tidpunkten för det.

I dessa dagar, när USA:s anseende sjunkit i världen till en ny bottennivå (om det fanns en ranking skulle landet sannolikt få så kallad skräpstatus), är det särskilt angeläget att ta påstådda terrorhot med en stor skopa salt.

Vissa dagar

Stoltheten i en egen försörjning

Sedan 2010 finns ett försörjningskrav på den som vill ta hit sina anhöriga från ett annat land. Tanken är att anknytningspersonen ska ha en ordnad tillvaro i Sverige med en bostad och en försörjning innan anhöriga kan komma hit. Det är ett både rimligt och logiskt krav.

Men tack vare en mängd olika undantag är kravet mest en pappersprodukt. I praktiken omfattar försörjningskravet mindre än en procent av alla som anhöriginvandrar. Migrationsverket har hittills i år beviljat 15 000 uppehållstillstånd av anhörigskäl. Försörjningskravet har tillämpats i ynka 53 fall, skriver de två moderaterna Gunnar Axén och Mikael Cederbratt på Brännpunkt.

Kravlöshet hjälper ingen. Att komma till ett nytt land och se både sin partner, sina släktingar och sig själv bli försörjd av samhället ger inte direkt en självförtroendeknuff. Det ger även en märklig bild av det samhälle man invandrat till och är en rätt usel förutsättning för att få ett arbete och bli självständig. Vi vet att den som lever på försörjningsstöd under ett år eller mer löper stor risk att bli kvar i systemet.

Migrationspolitiken är en del av den omhändertagandemodell som gäller i det svenska samhället i stort. Den som inte premierar eget hårt arbete. Som ser ned på entreprenörskap. Som nästan ser ned på människors förmåga att försörja sig själva. Som går ut på att stat och kommun tar hand om.

Idén med en stor välfärdsstat är ju att så många som möjligt ska få ersättningar och bidrag och därmed göras beroende av den. Endast då kan den bevaras.

Jag tror ändå att de flesta innerst inne vill vara självständiga, vill klara sig själva. Men det är självklart att den som erbjuds att ta hit både partner och släktingar och få såväl bostad som levnadsomkostnader betalda av svenska skattebetalare vore korkad att inte ansöka.

Frågan är om politikerna har ställt sig frågan vilka de långsiktiga konsekvenserna av en sådan politik blir.

Bidragsstaten

Om man räknar de indirekta skatterna är det fortfarande så, trots jobbskatteavdrag, att en normal inkomsttagare betalar halva sin inkomst i skatt varje månad. Invändningen att så pass höga skatter hämmar tillväxten, begränsar entreprenörskapet och försvårar livsdrömmar är naturligtvis högst relevant. Men den huvudsakliga kritiken mot detta är filosofisk: Det är helt enkelt orättvist att det den enskilda själv tjänat ihop i så hög grad förvaltas av någon annan.

KDU:s förbundsordförande Sara Skyttedal kritiserar på Brännpunkt de höga skatterna och bidragssamhället.

Förutom att göra människor fattigare får den gränslösa offentliga välfärden en rad konsekvenser även på det psykologiska planet. Det offentliga finns alltid där ifall du själv inte tar ansvar för ditt liv. Det offentligas ansvar är det första journalister frågar efter när något anses ha gått på tok.

Det senaste exemplet är SVT:s reportage om den gravida kvinnan med ett litet barn som enligt egen utsago tvingats sova ute i en park en natt på grund av att Botkyrka kommun inte tillhandahöll något boende åt henne. Stockholms stad har en tak över huvudet-garanti, men vi känner inte till detaljerna i ärendet och vet därför inte om hon erbjudits något boende eller ej. Det vi vet är att reportern inte frågade en enda gång om kvinnans eget ansvar att som mamma ordna ett boende åt sig och sina barn. Det var helt uppenbart någon annan som skulle ordna detta.

Denna inställning till människors (o)förmåga att lösa även de mest basala saker i sina liv är problematisk. Självfallet finns det människor som de facto inte klarar att ordna ett eget boende av olika orsaker. Dessa arbetar Socialtjänsten med. Men vi ser också hur allt fler personer som inte har några allvarliga sociala problem hamnar i Socialtjänstens famn. Soc fixar boende. Soc betalar. Det ordnar sig.

Lägre skatter och färre bidrag skulle ge mer incitament att klara sig själv. Och de allra flesta skulle märka att de lyckades utan det offentligas stöd. De skulle inte behöva bostadsbidrag om inkomstskatten var lägre. De skulle inte behöva barnbidrag om de bara fick behålla mer av sina intjänade pengar. Stödet för detta enorma pengatransfereringssystem, som gör människor beroende av det offentliga, skulle minska.

I nästa års valrörelse kan vi emellertid räkna med att något eller några av riksdagspartierna kommer att föreslå höjda bidrag. Nuförtiden kan man inte vara säker på om det blir Vänsterpartiet eller Moderaterna.

Tiggeriet

I vintras kom många EU-medborgare till Stockholm för att tigga pengar. Många saknade någonstans att bo. Socialtjänsten garanterar inte tak över huvudet för EU-medborgare, vilket blev en omdebatterad fråga. Ett härbärge enbart för EU-medborgare blev lösningen för vissa.

När tiggarna skulle återvända hem uppstod ett problem. Många sade sig sakna medel för en hemresa. Det innebar att Stockholms stad till slut betalade runt 600 000 kronor i hemresebidrag. Pengarna togs från den vanliga budgeten.

Ryktet att stockholmarna står för hemresan om du kommer för att tigga spreds förstås snabbt. Vi kan därför räkna med att antalet tiggare kommer att stiga kommande höst och vinter.

Detta kan ses som ett kallt och oempatiskt inlägg. Men frågan är varför stockholmarna ska behöva betala hemresan för personer som vill komma hit och tigga. Rimligtvis är det respektive ambassad som ska ombesörja medel för hemresa.

Möjligheten att få pengarna utan att nödvändigtvis vara pank synes goda. Socialtjänsten har inga befogenheter att kontrollera om migranten har medel för hemfärd eller ej.

Lita på att detta kommer att diskuteras mer framöver.

NSA på charmoffensiv: Please understand

NSA vill "korrigera" vad de anser är en felaktig bild av myndighetens övervakning av världens medborgare. Keith Alexander gör ett tappert försök att vara ärlig och öppen. Men om allt han säger är sant, skulle det betyda att Edward Snowden har farit med osanning.

Det är faktiskt ganska svårt att tro att Snowden skulle offra sin karriär, lämna sin flickvän och familj och riskera sitt eget liv bara för att kunna sprida lögner om sin tidigare arbetsgivare. Snowden har ingen anledning att ljuga. NSA har all anledning att göra det.

Alexanders syfte med talet är förstås att tona ned myndighetens övergrepp och omfattning av övervakningen. Han vill verka öppen och sanningsenlig. Alla vet ju att det är bäst om debatten lägger sig...

Men den uppmärksamme minns att NSA inte sade ett ord om allt detta innan Edward Snowden läckte. Den är pressad att replikera. Det ligger i NSA:s intresse att ljuga för allmänheten. Ingenting säger att den inte gör det nu.

Men även om allt Keith Alexander säger är sant, även om alla NSA-anställda är rättrådiga, godhjärtade och ärliga människor som bara vill rädda amerikanska liv (duh), kokar allt i slutändan ned till vilket perspektiv vi vill ha. Ska staten ha rätt att samla in information om alla medborgare för något slags "greater cause" eller ska staten enbart ha rätt att göra det på misstänkta brottslingar?

Se general Alexanders tal hos Black Hat. Det är långt och tradigt, men lyssna noga och jämför med de uppgifter Snowden har släppt till bland andra The Guardian.