Integreras eller inte integreras?

När många uppehåller sig vid frågan hur invandrare bäst ska integreras i det svenska samhället i betydelsen lära sig språket, hitta ett arbete och känna sig som en del av samhällsgemenskapen, framförs det från liberalt håll en kritik mot själva frågeställningen. Människor ska inte alls integreras, argumenteras det. Det är bättre med etniskt och religiöst uppdelade samhällen om de som bor där lyckas försörja sig själva.

Detta är en flerdelad fråga. Å ena sidan instämmer jag i att det är bättre att arbeta och leva med sina landsmän utan att kunna ett ord svenska än att lära sig svenska språket i majoritetssamhället och hamna i sysselsättningsskapande åtgärder via Arbetsförmedlingen i år efter år.

Det är begripligt att människor som invandrar till ett nytt land känner trygghet bland sina landsmän. Där finns inte bara de välbekanta kulturella och sociala kännetecknen utan också kontakterna. Den enskilde har ett socialt kapital och kan utnyttja det. I denna miljö, som känns trygg och hanterbar, kan individen bygga på sin habitus.

Å andra sidan kan jag på ett personligt plan inte förstå hur någon som valt att leva i ett annat land än sitt hemland inte ens vill försöka lära sig språket. Nog för att det är möjligt att leva hela sitt liv i en förort nästan uteslutande befolkad av personer som kommer från samma världsdel. Men det begränsar ju den enskilde något fruktansvärt.

Jag minns mina första resor till Kina. Landet var förtrollande, imponerande, överraskande och spännande. Men efter andra och tredje besöket var jag frustrerad över att inte kunna göra mig förstådd, att inte ens kunna läsa på menyerna på de flesta restauranger eller tyda skyltar. Så växte beslutet att lära mig kinesiska fram. Om jag valt att bosätta mig i Kina hade det förstås varit ännu viktigare att kunna språket. Annars hade jag inte bara varit en främling, jag hade inte kunna delta på lika villkor i sociala eller yrkesmässiga sammanhang. Det hade blivit ett slags självvald isolering.

Den låga sysselsättningsgraden bland personer med utländsk, i synnerhet utomeuropeisk, bakgrund är ett bekymmer i Sverige. Om det skulle hjälpa att bosätta sig i samma område som andra landsmän för att den vägen kunna ordna bostad och arbete har jag inga invändningar alls mot detta.

Problemet är att lite tyder på att det hjälper. Områden som befolkas huvudsakligen av personer med utländsk bakgrund tenderar snarare att ha låg sysselsättningsgrad och en stor andel försörjningsstödstagare. Skillnaderna mellan olika nationaliteter är stor, men det finns få exempel på att ett område med en hög andel utlandsfödda har en större andel arbetande än andra. Det förefaller vara precis tvärtom.

I grunden handlar frågan om både bostads- och arbetsmarknadspolitik. Men även socialpolitik. Individens eget ansvar för att hitta bostad och arbete måste öka. I dag hamnar det ansvaret hos Socialtjänsten, vilket föder idéer om att flytta alla nyinvandrade till avfolkningsorter där lägenheter står tomma. Inte för att det leder framåt för individen utan för att är bra för kommunens budget. Synen på de som kommer hit måste ändras, men därmed också synen på Sverige som värdland.

Viktigast av allt är ett arbete och en inkomst. Om personer lyckas försörja sig själva spelar det liten roll var de bor eller om de kan språket. Men genom att lära sig språket ökar den enskilde sina chanser att hitta arbete även utanför den egna nationella eller religiösa sfären i ett bestämt geografiskt område. Detta kan göra en person anställningsbar överallt i landet. Vilket i sig minskar risken för långvarig arbetslöshet.

Att lära sig språket i sitt nya land är grundläggande för så mycket. Den som inte lär sig språket kan aldrig förstå samhället den lever i.