Vårt smala samhälle

Heterosexuella, bögpar, kärnfamiljen, muslimerna, lesbiska med barn, intergenerationella par, polyamorösa. Vilka ska bort? Den frågan uppehåller alldeles för många människor.

För rättroende kristna är svaret "de flesta utom vi". Endast den gudsfruktande kärnfamiljen är god nog att passa in i detta idealsamhälle. Dessa uppfattningar är vanliga i USA, och de ges global spridning inte minst varje gång det drar ihop sig presidentval, men tittar vi runt i vår egen närhet ser vi att var tredje finländare röstade som de gjorde i det finska presidentvalet därför att de inte ville se en homosexuell president.

Vi ser vuxna par utsättas för omgivningens nedlåtande blickar på grund av "för hög" åldersskillnad. Vi ser ungdomar drabbas av en föråldrad syn på sexualitet. Vi ser hur personer med utländska namn diskrimineras. Förbudet mot att gifta sig med flera partners bygger på en klassiskt konservativ uppfattning om kärnfamiljen, mamma-pappa-barn, som samhällets fundament och minsta beståndsdel. Men när frågan om månggifte plockas upp av Centerpartiet säger det toleranta, öppna och inte minst sekulära Sverige bestämt nej. Det klassas som ett "tokförslag" av både medier och politiska kommentatorer.

För vissa är bögar ett hot mot samhället. För somliga är det antifeministerna, som har mage att ifrågasätta könsmaktsteorierna, som orsakar ett "ordlöst fladder i bröstkorgen". Och för Sverigedemokraterna och en mängd likartade partier runtom Europa heter hotet islam. Men även enligt de mest politiskt korrekta i Sverige finns hoten där ute. Hoten mot samhället, mot jämställdhetsideologin, mot det korrekta sättet att vara. Det är sexarbetarna, det är pedofilerna, det är storföretagen, det är kabel-TV (jo, debatten om hur moraliskt degenererande vissa TV-program är fortsätter), det är drogliberalerna, det är porren, det är det hotfulla internet.

Kort sagt är vi människor inte så oerhört toleranta som vi ofta tror. Våra samhällen är i grunden konservativa. Det tar sig bara lite olika uttryck på olika håll. I stället för att skapa lagar och regler som gör att alla får plats i vårt samhälle, och bygga samhället på tolerans för det avvikande, äckliga och konstiga, vill alla politiska krafter - från höger till vänster - skapa ett slags idealsamhälle. Dessa samhällen innehåller hinder. Inget är inkluderande för alla. Det är alltid någon som inte kommer att få plats. Vissa kommer att motarbetas med lagboken, andra utsättas för ett socialt stigma. Den politiska kampen avgör vilka.

Det brukar sägas att när fan blir gammal blir han religiös. Jag tror att det ligger något i att vi tenderar att bli lite mindre radikala med åren. Till slut är det enda man önskar sig lugn och ro. Men vissa fundamentala frågor kan en person som definierar sig som liberal aldrig rucka på. Det är rätten till den egna kroppen och rätten till personlig integritet, ett privatliv. Det är rättssäkerheten, transparensen i myndighetsutövningen samt subsidiaritetsprincipen, som helt glömts bort i en alltmer auktoritär och svällande politisk byråkrati på både nationell och europeisk nivå där besluten fattas över folks huvuden och allt längre bort.

Dessa fundamenta, om de faktiskt tas på allvar, gör att man nog inte kan betraktas som konservativ hur gammal man än blir. Drömmen om något slags samexistens för alla ovannämnda grupper av människor och företeelser ter sig dock alltmer som en utopi. Knappast någon tycks heller ens önska annat. Frågan är då vem det där idealsamhället är till för?