Hens vara eller icke vara

Enligt en Novus-undersökning uppger 60 procent av de svarande småbarnsföräldrarna att de inte vill använda ordet "hen". Det har varit ett ämne för diskussion de senaste åren. Hur kan ett könsneutralt personligt pronomen väcka sådana känslor?

Frågan är berättigad, men svaret handlar mer om svensk jämställdhetsextremism än om en avog inställning till en liten förändring av det svenska språket. Hen kom från första början att användas i ett politiskt syfte, bland annat av transpersoner och queerfeminister men också av personer som velat göra något slags språkligt statement för svensk jämställdhetspolitik i vilken genusdagis och genusteori står högt i kurs.

Många språk har könsneutrala pronomen. I svenskan används traditionellt genusbestämda possesiva och personliga pronomen (min, din, våra, era - mig, dig, honom, henne). Men alla språk gör inte skillnad på kön på detta sätt.

I modern talad kinesiska finns ingen distinktion mellan kön, objekt eller djur: alla uttalas tā (他). I skrift används emellertid olika tecken för "han" (他) och "hon" (她) och ett tredje för "den/det" (它). För djur kan användas 牠, men det är ovanligt i Fastlandskina. Inte sällan används i stället 它 om djur (den hönan, det djuret).

Ur detta perspektiv finns fog att konstatera att hen vore praktiskt i svenskan. Både i tal- och skriftspråk. Men dess politiska undertoner gör att många inte vill använda det, undertecknad inkluderad. Det är ett misstag att politisera ett personligt pronomen på detta sätt.

För att ett nytt ord ska bestå krävs att det används av många. Det räcker inte att ett fåtal feminister använder "hen" i krönikor eller politiskt korrekta alster. Därför tror jag att "hen" kommer att dö ut. Om det tog tokfeminismen med sig vore det en välgärning.

Inte alls queerfeministiskt.