Feminism och fylla - så typiskt svenskt

I Sverige tycker vi inte om att prata om svenskhet. Det finns, i alla fall officiellt, inget som är typiskt svenskt.

Genom att klassa något som svenskt tror vi oss nämligen utestänga alla som inte är födda i Sverige och göra dem till slavar under det "svenska". Denna tanke krockar förstås med bilden av när glada människor som blivit svenska medborgare viftar med svenska flaggan och skriker "heja Sverige!" högre än många infödda svenskar.

Det finns dock en rad företeelser som vi brukar våga kalla typiskt svenska. En är förstås jämställdheten. Många ser Sverige som Föregångslandet™ på området, det feministiska paradiset där hela befolkningen hyser en blind tro på könsmaktsordningen och där det är helt i sin ordning att tillskriva halva befolkningen en kollektiv skuld för de orättvisor som drabbar den andra halvan.

En annan är förhållandet till alkohol. Att en riktig svensk gillar att ta sig några stadiga är ingen hemlighet. På vissa årliga högtider gäller det dessutom att dricka lite (mycket) extra. Midsommar är en sådan högtid. Den kommer påpassligt bara någon vecka efter att alla gymnasister redan skrämt slag på halva stan när de under påtaglig berusning firat sin student. Midsommar är så förknippat med alkohol att Nyhetsmorgon i TV4 ägnar en del av midsommardagen åt att diskutera tecken på alkoholism.

Jag har aldrig riktigt förstått denna suparkultur, i alla fall inte sedan jag var runt 20. Varför förväntas vi dricka oss halvt medvetslösa på vissa bestämda högtider? Är det svenskt att bli plakat på midsommar och vara bakfull så det knakar i huvudet dagen efter? Kvalificerar man sig då?

I så fall önskar jag gärna lite osvenska tillskott till det svenska midsommarfirandet. Tänk vad mycket lugnare och skönare det vore om alkoholen ersattes med cannabis på midsommar- och nyårsafton. Mindre bråk och stök, färre våldtäkter, polisen kunde ägna tiden åt bättre saker än att omhänderta fyllskallar. Och inte skulle folk gå omkring och spy i varje buske heller. Bara fördelar.

Men nej, midsommar- och nyårssupandet är nog här för att stanna. Precis som den svenska feminismen. Och eftersom jag varken är feminist eller gillar att supa skallen i bitar på midsommar och nyår, kanske jag inte ens är särskilt svensk längre. Om det nu fanns något som var svenskt, alltså.