Polisfiasko

Sverige har aldrig haft så många poliser som nu. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har satsat för att utbilda fler poliser. Sedan 2006 har det tillkommit 2 500 stycken.

Satsningen har emellertid inte resulterat i fler uppklarade brott, visar en undersökning från Brå. Antalet poliser i den yttre, händelsestyrda verksamheten har inte blivit fler. Enda skillnaden är att de är mer oerfarna än tidigare, hävdar Brå.

Att kräva fler poliser är enkelt och slagfärdigt. Det är lätt att formulera och fungerar i en valrörelse. Men det löser ingenting. Ändå lär vi även framgent få se denna sorts plakatpolitik från både Socialdemokraterna och Alliansen.

Så länge inte polisens arbetssätt utvecklas och fler brott klaras upp, kommer vanliga medborgare inte att känna ett ökat förtroende för polisen.

Här kan du ladda ned Brå:s rapport Satsningen på fler polisen - vad har den lett till?, den första av tre.

Hur är fler i fängelse en seger?

Fängelsebranschen närs av narkotikapolitiken. Om USA avkriminaliserade bruk av cannabis och andra droger skulle många delstater få stänga en hel del fängelser. Så stor andel av alla interner sitter dömda för narkotikabrott. Detsamma gäller Sverige.

Rätten har efter en ny HD-praxis från 2011 börjat göra åtskillnad mellan ligaledare och fotfolk i narkotikabranschen. Tanken är att annat än bara antalet gram av innehav ska avgöra fängelsestraffets längd. Detta gillas inte av polisen eftersom det innebär ett merarbete och ställer högre krav. Nu måste de visa exakt vilken roll den inblandade haft.

Det gillas inte heller av regeringen, som tillsätter en utredning för att titta närmare på en straffskärpning. HD:s praxis utmanas alltså av justitieministern. I detta finns ingen djupare analys av politikens effekter eller HD:s resonemang. Heller ingen självrannsakan eller minsta spår av ödmjukhet. Beatrice Ask vill spärra in fler och under längre tid. Det är hennes och regeringens enkla devis.

Finns det någon människa som har förtroende för det här gänget?

Har föräldrar rätt att indoktrinera sina barn?

Kränker religiösa föräldrar sina barn genom att lära dem vad de uppfattar som den rätta läran? Bör alla barn till troende föräldrar därför påtvingas en sekulär motbild i syfte att undvika religiös indoktrinering?

Barn formas av sina föräldrar, det går inte att komma ifrån. De flesta mammor och pappor kommer vilja uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar och lära dem vad som är rätt och fel i föräldrarnas subjektiva ögon.

Men är det värre att lära ut att Jesus offrade sig för våra synder än att kommunismen är den största gåvan till mänskligheten? Är det värre att tvingas med till kyrkan än att dras med i ett utdraget politiskt väckelsemöte (också kallat valrörelse)? Det är inte alls självklart. Barn syns överallt i svenska valrörelser. Vad skulle göra politisk påverkan bättre än religiös? Hur många gånger har vi inte hört socialdemokrater stolt proklamera att de röstar som sina föräldrar och farföräldrar och att det aldrig funnits något alternativ? Hur reagerar vi när en ung muslim förmedlar samma sak om sin religiösa tillhörighet?

I Sverige tillåter vi religiösa friskolor. Vi tillåter emellertid inte hemskolning. Det är alltså fritt fram för en muslim eller kristen att sätta sina barn i en skola som visserligen måste hålla sig till en nationell skolplan men som fokuserar på religionen. Samtidigt är det förbjudet för en sekulär familj att undervisa sina barn hemma. Det är svårt att få ihop den bilden om det nu är barnets bästa som intresserar oss. Förklaringen är förstås politisk och har väldigt lite med barnens väl och ve att göra.

I en perfekt värld skulle alla barn få möjlighet att välja både sin religiösa och politiska tillhörighet. Vi vet emellertid att vi påverkas av våra föräldrar, även om alla inte medvetet försöker styra eller påverka i en viss riktning. Jag tror inte att det är en slump att jag som tonåring gick med i Muf i stället för Ung vänster - samtidigt var mina föräldrar aldrig pådrivande på något sätt.

Det finns ingen bra väg runt detta. Ansvaret för barnuppfostran måste trots allt ligga på föräldrarna, inte samhället. Att detta inbegriper att lära barnen "den rätta tron" i just det specifika hushållet får vi helt enkelt acceptera. Det är faktiskt bättre med ett aktivt föräldraskap som sätter ramar och förmedlar normer än ett icke-existerande sådant.

Den där porren

Aftonbladet prioriterar samlagsfrågor just nu. Vi har kunna läsa om ungas sexvanor, äldres sexvanor och att kristdemokrater ligger mer än vänsterpartister. Nu har turen kommit till - porren. Den utskällda. Den tabubelagda. Den som nästan alla tittar på ändå.

Av 270 tillfrågade ungdomsmottagningar valde 63 att svara. En sådan låg svarsfrekvens skulle underkänna alla resultat om det handlade om en vanlig C-uppsats. Men Aftonbladet behöver inte bry sig om små detaljer som signifikans. De tutar och kör ändå.

55 av 63 uppgav att internet påverkar unga. Ännu färre, 51 svarande, nämner konsekvenser av porren, som att många killar och de flesta tjejer rakar sig mellan benen. Detta påstående utgår emellertid från ett antagande; att den som rakar sitt underliv gör det för att det är så de ser ut i porrens värld. Så behöver det inte alls vara. Särskilt som rakat gäller som standard i långt ifrån all pornografi.

En barnmorska menar att porren blir en referensram och att många tror "att analsex är vanligt". Nå, analsex är vanligt bland unga i dag. Det finns enkäter som visar att ungefär varannan ungdom någon gång har haft analsex. På vilket sätt detta skulle vara ett problem framgår inte. Om man vill testa analsex med sin partner - är det fel? Ingenstans framkommer i enkätsvaren att unga upplever obehag eller tvång. I stället får vi svepande tolkningar om porrens förment skadliga inverkan på sexlivet.

Idén att porrideal stör kvinnors sexualitet är ingalunda unik. Nyligen berättade två feminister som ligger bakom dokumentären Porrskadat för DN att mäns porrtittande inte bara påverkar dem själva utan också deras kvinnliga partners. Om kvinnan känner sig obekväm i förhållandet kan det alltså bero på att mannen tittat på för mycket porr. De utgår från sina egna upplevelser och applicerar dem sedan på hela den kvinnliga befolkningen. Vilket känns... tveksamt.

Dessa två feminister går till och med så långt att de vill följa det isländska exemplet och diskutera ett förbud mot internetporr. Någonstans där inser nog de flesta att deras åsikter kan läggas under kategorin "knäppa och orimliga".

Det pratas alltid om porr som ett enhetligt fenomen. Porren. Som vore amerikansk mainstreamporr allt som finns att tillgå. Det är lite som att prata om film och bara exemplifiera med verk av Michael Bay (Transformers, Bad Boys och Armageddon). Ingen vettig människa skulle vilja se en film någonsin igen om Bay var måttstocken för vad film är.

Att diskutera sexvanor kan vara relevant. Att fundera över vad som påverkar dessa likaså. Att anta att porren har en skadlig påverkan är det inte. Jag vill påstå att den svenska nymoralismen är betydligt skadligare för vårt sexliv än porren - som snarare kan berika den.

Moralismens högborg

Tiderna förändras. Sverige införde sexköpsförbudet 1999. Drygt tio år senare, efter en regeringsbeställd "utvärdering", skärptes straffet. När lagen tillkom var den ifrågasatt av flera riksdagspartier. I dag förväntas vi bli upprörda över att inga sexköpare skickas i fängelse.

Poängen med sexköpslagen är inte att skicka så många som möjligt i fängelse, påminner Morgan Johansson (S). Lagen har en avkräckande effekt och bidrar till att Sverige har mindre människohandel (för sexuella ändamål, får vi anta att han avser) än exempelvis Danmark och Tyskland, anser han. Att Tyskland ligger i centrala Europa och erbjuder en helt annan marknad för människohandlare förbiser Johansson.

Nå, vi börjar bli vana vid denna ständiga sammanblandning av frivilligt sexarbete och slaveri. En lag som förbjuder frivilligt sexarbete anses alltså förebygga ofrivilligt sexarbete. Det tycks omöjligt i den svenska diskursen att särskilja dessa två. Och i vanlig ordning bryr sig ingen om sexsäljarna.

Även polisen brukar anföra argumentet att sexköpslagen är ett sätt att bekämpa människohandel. Att polisen gillar en lag är däremot inget argument för att behålla den. Om polisen fick råda skulle vi ha mängder av integritetskränkande lagar, DNA-banker på alla invånare och förmodligen fullkomlig övervakning på internet, avskaffad brevhemlighet med mera. Det är illa nog att polisen springer omkring och avbryter pågående samlag mellan samtyckande vuxna.

Ett syfte med sexköpsförbudet är att minska efterfrågan. Tanken är alltså att folk ska bli mindre benägna att köpa sexuella tjänster om de riskerar att bli tagna av polisen. Detta kan säkert avskräcka vissa. Men efterfrågan på sex kan aldrig kväsas. Sex är ett biologiskt betingat behov, inga morallagar, inga nymoralistiska eller feministiska predikningar kommer att hjälpa. Av det enkla skälet att människan alltid kommer att efterfråga sex, kommer sexhandeln alltid att fortleva.

Detta är inget krasst konstaterande. Tvärtom. Sexhandel är ett naturligt inslag i ett samhälle, precis som all annan handel mellan myndiga individer. Det är vår kulturs besatthet vid sex som gör denna sorts handel så väsensskild allt annat.

Sexköpslagen är en människofientlig lag, stiftad under en feministisk sosseregim, skärpt av en nymoralistisk allians. Hoppet om ett Sverige där den sexuella självbestämmanderätten ligger hos varje enskild individ sinar för varje dag. Politikerna har fastslagit att det mest privata är politiskt. De kommer inte ge upp utan strid.

MP går vänsterut

En miljöpartistisk kongress innebär nästan alltid att gräsrötterna ger partiledningen en knäpp på näsan. I år skedde det bland annat i frågan om arbetsgivaravgiften för unga, som kongressen beslöt ska höjas till tidigare nivåer.

Miljöpartiet har med åren avradikaliserats. På årets kongress har det blivit tydligt i och med att begreppet medborgarlön nu stryks ur partiprogrammet och ersätts det med en vision om att alla som saknar inkomst ska vara garanterade ett ekonomiskt stöd som går att leva på. Det låter ganska mycket som om Miljöpartiet propagerar för det redan existerande försörjningsstödet men vill ha en generösare tolkning.

Alliansen har ingått en migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt har varit noggrann med att inte reta upp miljöpartisterna i onödan. Han vet att han kan komma att behöva dem efter nästa val om Centerpartiet eller Kristdemokraterna åker ur.

Allt mer tyder emellertid på att det blir väldigt svårt för Reinfeldt att knuffa in MP i ett allianssamarbete, hur mycket han än lockar med ministerposter. MP-väljarna definierar sig överlag som vänster och torde ha väldigt svårt svälja att deras parti regerar med Moderaterna. Detta även om det politiskt inte brukar skilja så värst mycket (förutom den underhållande krocken med Folkpartiet som skulle uppstå i kärnkraftsfrågan).

Med de beslut som fattats på årets kongress har MP emellertid tagit tydliga kliv åt vänster. Det är tydligt att partiledningen ligger mer åt mitten än partiets gräsrötter. Det sannolika är därför att Miljöpartiet siktar på att bilda en minoritetsregering med Socialdemokraterna efter nästa val. Ett hyggligt val för S och ett 10-procentsval för MP är allt som behövs.

Ett samlag om dagen, ty sådan är lagen?

Är det ett politiskt problem att vi ligger för lite med varandra? Aftonbladet tycker det.

Det är inte så förvånande att en tidning som Aftonbladet anser att politiken måste ta tag i människors sexliv. Under den välbekanta parollen "det privata är politiskt" skriver Eva Franchell att det är ett politiskt problem att många svenskar i sin mest reproduktiva ålder slutar ligga med varandra, och att frågan borde tas av största allvar av folkhälsominister Maria Larsson (KD).

Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet/United Minds har svenskar mindre sex nu än 1967. Det utmålas som ett stort problem.

Om människor har mindre sex än de skulle önska och mår dåligt av det, är det inte bra. Men om det handlar om att vi prioriterar annat i perioder av livet - vad är problemet? Vi kan aldrig ha tid för allt. Att prioritera arbetet respektive barnen under en tid är fullt naturligt. Ett samlag är visserligen en kort historia för de flesta, men det kräver både stämning och lust i stunden. Vilket lätt kan komma och försvinna igen.

I dag vill människor dessutom ha tid för träning och måste som bekant även hinna fotografera allt de äter för att lägga upp på Facebook. Det är klart att pippandet får stå tillbaka lite.

Visst kan vi prata om detta. Men dra inte in Maria Larsson i diskussionen, är ni snälla. Risken är nämligen att folk får ännu svårare att få till det då.

Kanske dags att bränna lite kvällstidningar...

Uppgifterna att kvällsblaskorna Expressen och Aftonbladet ger tipspengar till den som filmar eller fotograferar den bil de just tänt på i de pågående upploppen i Stockholms förorter är skakande.

På Joakim Lamottes blogg hittas följande:

Jag möter upp med några killar som börjar berätta om hur mycket de avskyr "journalistfittorna" som åker till Husby och bidrar till eskalerande stenkastning och våld.
"Aftonbladet och Expressen kan dra åt helvete", säger de."Man måste väl få rapportera vad som händer här", säger jag."Ja, men de vill ju betala oss för att bränna bilar. De säger åt oss att filma när vi bränner bilar i Husby, och att vi får sjutusen för en bra film", säger de.
Det låter konstigt tänker jag och frågar vidare. Några ungdomar visar att de har telefonnummer till Expressen i sina mobiler. En av dem säger sig ha sålt en bild för fyratusen till nämnda tidning.

Jag vet inte vilken sanningshalt som ligger i påståendena. Om de stämmer, om kvällstidningarna betalar för och därmed uppmanar någon att bränna annans egendom, är det direkt avskyvärt. Och om uppgifterna stämmer borde det göras en polisanmälan för att utreda om tidningarna gjort sig skyldiga till uppvigling.

Tyvärr tror jag inte att det är särskilt osannolikt att Expressen och Aftonbladet skulle kunna göra något sådant här. Särskilt som båda tidningarna satsar allt mer på rörlig bild, och vem vill inte ha fina bilder på en brinnande förort på sin förstasida på nätet? Etiken har sedan länge vädrats ut på respektive redaktion.

På ett personligt plan känns det skönt att jag inte kan minnas när jag senast köpte en kvällstidning. Jag önskar bara att vi var lite fler.

Uppdatering: Expressen dementerar uppgifterna.

Grip in tidigare mot buset

Skadegörelsen har spridits från Husby till ett 15-tal förorter. Rågsveds centrum är sönderslaget, polisstationen delvis nedbränd.

Ilskan kokar hos människor som fått sina bilar utbrända och inte ersätts av försäkringsbolagen. Av människor som fått sitt levebröd attackerat.

DN uppger att hälften av alla som gripits för upplopp i Husby är tidigare kända av polisen. Hälften har tidigare gjort sig skyldiga till personrån, narkotikabrott och brott mot knivlagen. Vad gjordes då? Hur reagerade samhället när dessa ungdomar begick brott för första gången?

I Sverige är vi väldigt generösa mot minderåriga som begår brott. Det blir ett samtal med en socialsekreterare om de är riktigt unga. Tanken är väl att vi inte ska straffa ut unga i tidig lider utan öppna famnen och inbjuda dem i samhällsgemenskapen igen. Så att de inte faller ut helt. Men det gör samtidigt att brottslighet är ett alternativ för en 15-åring eftersom konsekvenserna uteblir.

I grunden handlar det förstås om ett föräldraansvar. Är man 15 år har föräldrarna fortfarande ansvaret, även om man är straffmyndig. Ta ett snack med era tonåringar. Och skyll inte på arbetslöshet eller polisen. Ingen har uppmanat eller tvingat er att tända eld på bilar, slå sönder tunnelbanestationen och kasta sten på polisen.

Det finns orsakssamband här - det är knappast en slump att skadegörelsen sker i förorterna och inte på Norrmalm. Men samtidigt ska man inte underskatta att ungdomar faktiskt tycker att det är spännande att slåss mot polisen och att förstöra saker.

Vad gör du när ligisterna kommer till ditt område?

Läs även:
HAX

Mer naket åt folket!

Efter att nakna eller alltför lättklädda kvinnliga American Apparel-modeller väckt ramaskri i sociala medier har klädföretagets butik på Götgatan i Stockholm vandaliserats. Två gånger på en vecka. Som synes på bilden ovan har aktivister även klottrat ned skyltfönstret med uppmaningar om bojkott.

Härom veckan uppmärksammade jag en nedsprejad H&M-affisch (bakom den rosa sprejen fanns en kvinna i bikini). Jag får nästan nypa mig i armen. Är detta jämställdhetskamp 2013? Nå, detta handlar verkligen inte om jämställdhet utan om ren och skär intolerans. Alla har rätt att vägra köpa kläder från H&M eller American Apparel. Ni behöver inte förstöra andras egendom för att göra era patetiska röster hörda.

Jag gillar att titta på nakna och lättklädda kvinnor. Jag står för det. Jag ser inte sexualisering som ett problem - om kvinnor ses som sexobjekt i större utsträckning än män (vilket de gör), sexualisera männen!

Därför kommer här några bilder för alla läsare att titta på. Vi behöver mer naket i samhället, inte mindre!

Kvinnoförnedrande?

Objektifierande?

En kul grej, bara.

Konst?

Papperslösa: Någon ordning måste det vara

"Ingen människa är illegal" är kampfrasen för den rörelse som vill ha fri invandring och/eller det som beskrivs som en mer human migrationspolitik.

DN har i ett flertal reportage berättat om en livet för papperslösa i Sverige. Det är lätt att känna empati med föräldrar vars barn inte känner samma frihet som de jämnåriga klasskamraterna med fullständigt personnummer. Som är rädda när det ringer på dörren. Samtidigt måste vi fråga oss vilka konsekvenser det får om papperslösas rättigheter blir desamma som alla andras.

Regeringen har i en överenskommelse med Miljöpartiet gett grönt ljus till att papperslösa ska få samma rätt till vård som asylsökande. Alla tycker inte att det räcker. Rädda Barnen och Röda Korset vill att Socialstyrelsen tar fram riktlinjer som ger papperslösa rätt till mat och boende i Socialtjänstens regi. Mikaela Hagan, handläggare för flykting- och asylfrågor på Rädda Barnen, tycker att barnen borde få frizoner där polisen inte har rätt att leta efter familjen. Hon nämner fritidsaktiviteter som en sådan tänkbar frizon.

Om detta skulle bli verklighet får vi en mycket förvirrande rättslig situation. Tänk en situation där Migrationsverket har gett avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Detta har prövats rättsligt. Samtidigt ska polisen inte ha rätt att verkställa avvisningen eftersom samhället enligt Rädda Barnens önskan uppdelats i frizoner som polisen inte får arbeta i. Det är en väldigt märklig syn på rättsäkerhet och sänder också signalen att den som inte får stanna i Sverige kan räkna med både boende och fickpengar från svenska skattebetalare. Dessutom skulle det i praktiken leda till ett krig mellan olika myndigheter.

I mediernas värld är allt väldigt enkelt. Vi ska visa empati med den som gråter framför kameran, och det är klart att den som hungerstrejkar måste få uppehållstillstånd. Migrationsverket håller lyckligtvis fast vid att det är en domstol, inte medierna, som ska avgöra den saken. Och hungerstrejker förmår inte Migrationsöverdomstolen att överpröva tidigare beslut. Om så vore fallet, skulle det skapas ett oerhört godtycke.

Min inställning är enkel: vill du bo och arbeta i Sverige, välkommen. Har du arbete och kan försörja dig själv finns ingen anledning att inte bevilja permanent uppehållstillstånd. Alla som vill komma hit, arbeta och bidra bör välkomnas med öppna armar. Vi bör även i viss mån ta emot personer som flyr från krig och förtryck.

Jag kan förstå att vissa av humanitära skäl hjälper papperslösa att gömma sig. Det är vackert att hjälpa en människa i nöd. Det finns säkert fall då samvetet säger att man inte kan agera på något annat sätt. Men från samhällets sida måste den hårda verkligheten gälla: avvisningsbeslut ska verkställas. Den som vistas illegalt i landet ska inte kunna räkna med något försörjningsstöd eller boende via Socialtjänsten. Någon jäkla ordning måste det faktiskt vara.

Begripligt - och oacceptabelt

Bränder, skadegörelse, våld. Det som händer i Husby är inte obegripligt. Men det är oacceptabelt.

Det går att begripa hur frustration kan rinna över i våldshandlingar. Hur ungdomar som bara sett arbetslöshet och en stigande hopplöshet hos sina föräldrar, som upplever att samhället de lever i inte är en del av ett större sammanhang utan lämnats vid sidan om, kan känna att de vill slå tillbaka mot vad... ja, vad som helst.

Det går också att förstå hur enskilda polisers övertramp med rasistiska tillmälen som sägs ha förekommit i Husby (inte osannolikt givet "apejävel"-fallet i Rosengård) ytterligare kan spä på ilskan och känslan av utanförskap. Dödsskotten förra veckan kan vara den händelse som släppte fri de spänningar som puttrat under ytan en längre tid.

Inget av detta ursäktar emellertid att ge sig på oskyldiga människors, eller kommunal, egendom. Samhället ska aldrig ställa sig förstående och tillåtande när någon tillgriper våld mot annans liv eller egendom.

Att polisens blotta närvaro hetsat ungdomarna till att starta bränder är en tanke vi måste lägga åt sidan. Ty vad är alternativet? Att låta bilarna brinna? På vilket sätt skulle det öka förtroendet för polisen och minska känslan av utanförskap i Husby?

Fast i det gamla

I den narkotikapolitiska debatten brukar förbudssidan argumentera att ett skäl att inte legalisera exempelvis cannabis är att det vore olyckligt med ännu en drog på den legala marknaden. Det anses alltså bättre att den kvarblir på den illegala marknaden där kriminella kan tjäna pengar på den.

DN:s ledarsida menar just detta. Även om tidningen erkänner att alla som röker cannabis inte får haschpsykoser och hoppar ut genom fönstret i panik, ser den inga fördelar med en legalisering eller avkriminalisering. Det är ett förhållningssätt som inte håller.

Helt frånvarande är också skadereduceringsperspektivet, just det perspektiv som aktualiseras i debatten av avkriminaliseringsförespråkarna och som föranlett OAS att lyfta frågan om att pröva något annat än det misslyckade kriget mot drogerna i Latinamerika.

Det är noterbart hur olikt alkohol cannabis hanteras, trots att drogerna är jämförbara. Alkohol är en drog som medför många negativa konsekvenser när den brukas i stora mängder. Det är förutsebart vilka tider på året polisen får extra mycket att göra på grund av relationsbråk, våldtäkter och våldsbrott. Om du på  en karta över Stockholm märker ut de platser där du löper störst risk att bli nedslagen, kommer det i första hand vara platser vid och i närheten av ställen med alkoholservering. Alkoholen är således en uppenbar riskfaktor. Cannabis är det inte, vilket blir tydligt varje år vid Uppsala reggaefestival.

Mot bakgrund av alla de negativa konsekvenser som alkoholförtäring får för många människor har svenska politiker beslutat att begränsa tillgången genom ett statligt detaljhandelsmonopol och straffbeskattning av produkten för att minska köpviljan. Det har fungerat i så måtto att alkoholskadorna i Sverige historiskt är lägre än i många andra europeiska länder.

På alkoholen har politikerna ett uttalat folkhälsoperspektiv. I fallet med cannabis är inställningen den motsatta. Varför är det så? Varför finns fortfarande en sådan ovilja att se baksidorna av förbudspolitiken?

Det finns många fördelar med en legal marknad, inte minst för den som vill att staten ska ha kontroll på saker och ting. En legal marknad möjliggör ju just kontroll! En legal marknad kommer också att minska efterfrågan på de häxbrygder som säljs på nätet och som tar livet av unga människor.

Visst är det godtyckligt att prata om lätta och tunga droger, men i stället för att haka upp sig på begrepp borde DN ta del av den forskning som finns från länder som avkriminaliserat narkotika och valt att fokusera på vård och behandling i stället för repression och längre batonger. Detta handlar även om människosyn.

Tyvärr tror jag att det har gått prestige i denna fråga och att vi behöver en ny generation politiker utan koppling till den gamla förbudspolitiken. Politiker som förmått begripa vilka förändringar som gjorts i andra länder och som också behöver göras i Sverige.

Några nya tankar på DN:s ledarredaktion tänks i alla fall inte.

Frihetsfrontens talarkväll: maj

Till säsongens sista talarkväll med Frihetsfronten kommer Johan Hedin, Centerpartiet, för att tala om Frihetens idéers status och framtid i Sveriges riksdag.

Tid: Torsdag 23/5 kl. 19.00
Plats: Ferkens gränd 2 (källaren) i Gamla stan, Stockholm

I lokalen finns öl till försäljning (endast kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Latinamerika diskuterar cannabislegalisering

När CUF nyligen tog beslutet på sin stämma att driva frågan om att legalisera cannabis blev reaktionerna, som väntat, ömsom fnysningar, ömsom himlande ögon.

Härskarteknikerna finns alltid nära till hans när någon ifrågasätter den svenska nolltoleranspolitiken. Men sett ur ett globalt perspektiv blir det pinsamt tydligt hur förbudspolitikens försvarare guppar omkring i en ankdamm och kvackar. Verklighetsförankringen imponerar inte.

Den amerikanska samarbetsorganisationen OAS (Organization of American States) släppte på fredagen en rapport i vilken efterfrågas seriösa diskussioner om att legalisera marijuana, sänka straffen för övriga narkotikabrott och i stället lägga fokus på vård och rehabilitering.

Detta är ett både humanistiskt och realistiskt perspektiv. Drogmissbruk ska ses som en socialpolitisk, inte kriminalpolitisk, fråga. Förbudspolitiken har fått sin chans, misslyckandet är tämligen uppenbart. Låt oss gå en annan väg. Ju fler som gör det, desto bättre.

I Latinamerika, där ett flertal länder har omfattande problem med drogrelaterad kriminalitet, är frågan om en ny drogpolitik brännhet. Det vore därför naturligt att många länder tillsammans fattade ett beslut om en skadereduceringslinje.

Sverige kommer med tiden att stå alltmer ensamt med sin rigida narkotikapolitik.

Storeuropa nästa

Tysklands Angela Merkel vill ha det, nu hoppar även Frankrikes Francois Hollande på tåget. EU ska bli en politisk union. Och snabbt ska det gå. Inom två år ska det finnas en stomme till den politiska unionen, det framtida Storeuropa.

De är inte ensamma. Italiens nye premiärminister är en anhängare av ett federalt Europa. Tre av giganterna i EU styrs alltså av ledare som vill skapa ett federalt Europa, styrt från Bryssel. Det är en skrämmande tanke att makten inom bara några år slutligt kan komma att flyttas från de nationella folkvalda parlamenten till icke-folkvalda byråkrater. Europaparlamentet är de facto den svagaste institutionen i EU, vi ska inte hoppas på något folkligt inflytande den vägen.

Hollande använder i likhet med Merkel stora ord för att beskriva vikten av ett federalt Europa: Europa riskerar att "utraderas från världskartan" om det inte blir en politisk union. Europas medborgare ska alltså skrämmas in i en politisk union som det kommer att bli i princip omöjligt att ta sig ur.

UKIP-ledaren Nigel Farage sammanfattar min uppfattning i denna fråga tämligen väl:

"We don't want that flag. We don't want the anthem. We don't want this political class. We want the whole thing consigned to the dustbin of history."

Men det finns skäl till oro.

Blåsta feminister

Det finns få saker som retar feminister så mycket som sensuell reklam riktad till heterosexuella män.

Klädmärket American Apparel har vunnit en jackpot när de fått uppmärksamhet genom anmälningar för sexism. Reklamombudsmannen kan emellertid inte göra så mycket eftersom anmälningarna gäller en domän registrerad i USA. Dubbel jackpot.

De får alltså gratis uppmärksamhet och till och med jag, helt ointresserad av kläder, tittar in på deras sajt. Detta är noggrant orkestrerat. All publicitet är god publicitet - särskilt som många tycker att feministerna överdriver i sina reaktioner över "sexism" och "kvinnoförnedring" i snart sagt varje underklädesannons.

Det ska sägas att flera av bilderna är mer än bara sensuella, de är sexuella. Och reaktionerna är många. "Fruktansvärt. Fullständigt fruktansvärt" kommenterar en på feministbloggen En blommig tekopp. "Patriarkatet ska krossas!" skriver en annan. "Man tappar ju nästan hoppet", tycker en tredje.

På American Apparels hemsida kan snabbt konstateras att det mesta är långtifrån så vågat som i reklamkampanjen. Alltså: en tydlig strategi. Och vilket "hopp" är det som tappas av ett enskilt klädföretags val att utmåla kvinnor och män i sin kampanj? Allt är inte strukturer!

Det finns hos rättvisefeminister en tendens att röra upp himmel och jord över enskilda incidenter, som en reklamkampanj eller en annons (för att inte tala om alla friande våldtäktsdomar som är en ständig källa till upprördhet från feministiskt håll, oavsett hur välmotiverade de är).

Sexistiskt eller inte - jag tycker att vi bör ge American Apparel cred för en sak: de retuscherar inte sönder sina modeller. Kvinnorna ser inte ut som Barbiedockor (gör man det får man nämligen tyska feminister på sig). De utstrålar snarare sexuell frigjordhet än något annat.

Genom att uppmärksamma American Apparel och anmäla dem till RO har företaget fått massor av uppmärksamhet, helt gratis. Om det nu är patriarkatet som ska stoppas vet jag inte om detta var rätt strategi. Alternativt behöver vissa kanske bara något att bli upprörda över med jämna mellanrum.

Kollektiv bestraffning i Umeå

Det är få saker som är så dassiga som kollektiv bestraffning.

På mellanstadiet inträffade något som kom att reta upp alla pojkar något oerhört på min skola. Lärarna hade plötsligt en dag bestämt att skolans flickor skulle bjudas på glass, detta som belöning för att de städat sina omklädningsrum bättre än pojkarna (vi städade väl knappt alls).

Till saken hör att pojkar på den lilla byskolan under lång tid känt sig åsidosatta av de kvinnliga lärarna. Beslutet att flickorna nu skulle få glass fick bägaren att rinna över för oss. Jag minns att vi, som det heter, löpte amok, rev ned ytterkläder, slet loss stuprör och betedde oss allmänt dåligt den där dagen. I ren frustration.

Syftet - att belöna de som städat efter sig - var måhända gott. Men för pojkar som redan innan upplevde att tjejerna fick mer uppmärksamhet och behandlades bättre av lärarna var det oerhört provocerande.

Så när Umeå kommun funderar på att införa en särskild jämställdhetsskatt för att utjämna påstådda löneskillnader mellan män och kvinnor kommer jag att tänka på den där dagen i skolan i mellanstadiet. En skatt på män känns som lika idiotisk idé som glass åt alla flickor.

Män är den enda grupp i samhället som det på politisk nivå kan föras diskussioner om att diskriminera på rättslig väg. Risken med sådana här förslag är att det slut rinner över för männen, precis som det gjorde för de där mellanstadiepojkarna.

Varför erbjuds inte funktionshindrade sexhjälp?

Ensamhet är ett stort bekymmer för många personer med olika sorters funktionsnedsättning. Deltagandet i sociala aktiviteter är lågt och var femte har ingen nära vän. Levnadsförhållandena är generellt sämre än för den övriga befolkningen, skriver barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) tillsammans med generaldirektören för Handisam. De anser att vi måste skapa ett samhälle där alla får vara delaktiga.

Jag tror mycket på Aaron Antonovskys tankar kring ett salutogent förhållningssätt, vanligen känt som KASAM (Känsla av sammanhang). Att i sitt liv känna att det finns en begriplighet, meningsfullhet och hanterbarhet i det som sker är avgörande komponenter för att bevara hälsan. Det gäller på alla nivåer - i äktenskapet, på arbetsplatsen, i skolan, i vänkretsen. Om det jag gör inte är begripligt, vad är då poängen? Om det inte är meningsfullt, finns en stor risk i att jag slutar och i stället gör något annat. Och om det inte går att hantera, ja då kommer jag förmodligen att bli sjuk efter en tid.

Detta är relevant för oss alla, inte bara för personer med olika funktionsnedsättningar. Men utmaningen är större för en person med autism eller med ett stort fysiskt funktionshinder. I Sverige har vi LSS, som erbjuder personer som uppfyller rekvisiten mycket stöd och hjälp att leva ett så normalt liv som möjligt.

Däremot ingår inte sex. De flesta människor anser att sex är en viktig del i deras liv. Vi vet att sex har positiva hälsoeffekter på oss. Personer som mot sin vilja inte har sex löper risk att drabbas av ohälsa. Varför sex inte anses vara en komponent i funktionshindrades liv när det är en så viktig del i allas andras är därför orimligt. I Sverige är svaret enkelt: sexköpsförbudet. En personlig assistent eller biståndshandläggare får inte hänvisa en klient/patient till en sexarbetare.

I Tyskland och Danmark ser det annorlunda ut. Där har sexlivet lyfts in som en viktig hälsokomponent, en del i vårt liv som inte kan ignoreras. Därför finns det professionell hjälp att få för den som önskar (det gäller för övrigt även äldre). Det kan noteras att frågan inte ens diskuteras i Sverige. Det är bedrövligt att moralistiska föreställningar tillåts sätta stopp för möjligheten för många funktionshindrade att få ett bra sexliv.

Jag tror inte att funktionshindrade i Danmark och Tyskland är kåtare än i Sverige. De har bara erbjudits större frihet i sina liv.

Storbritannien allt närmare folkomröstning?

David Cameron vill enligt uppgifter som återges i DN blidka EU-kritikerna både i och utanför sitt parti genom att föreslå att en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet ska genomföras senast 2017.

Detta är ett steg längre än Camerons tidigare löfte om en omförhandling av villkoren i medlemskapet och att endast i händelse av att resultaten av denna förhandling inte blev tillfredsställande utlysa en folkomröstning.

David Cameron pressas av en alltmer EU-skeptisk hemmaopinion, vilket gett valframgångar för UKIP. Genom att föreslå en folkomröstning kan premiärministern säga att han gjort vad han kunnat. Koalitionspartnern Liberaldemokraterna lär nämligen aldrig stödja en sådan. Det är också tveksamt om Labour skulle göra det.

Avslutningen i TT:s artikel är lite märklig. Det hävdas att "det finns dock en risk att Labour, som normalt står bakom det brittiska EU-medlemskapet, kan rösta för förslaget i syfte att öka pressen på Cameron att bekänna färg i EU-frågan."

En risk? En möjlighet, snarare.

Men var är argumenten?

CUF:s stämmobeslut att stå upp för en legalisering av cannabis har föga oväntat väckt negativa reaktioner, både inom CUF och på annat håll. Reaktionerna känns igen.

I DN skriver ledarskribenten Susanna Birgersson en notis om CUF:s beslut med rubriken "Väx upp och börja prata väsentligheter". Hon kallar det en "ungdomspolitisk sjuka" att lägga kraft på oväsentligheter och "upphöja dem till viktiga principfrågor".

Oj. Det var många fel på en gång där. Dels är det anmärkningsvärt att Birgersson kallar narkotikapolitik för något oväsentligt. Dels liknar hon en nymoderat när hon irriteras över att CUF har principer.

Låt oss göra en sak klar: att föreslå förändringar i svensk narkotikapolitik är inte oväsentligt. Det är viktigt. Legalisering är ett reellt alternativ till nolltoleranspolitiken som måste diskuteras eftersom förbudspolitiken 1) bevisligen inte hindrar unga från att prova narkotika, 2) inte har förhindrat att Sverige är självförsörjande på cannabis och 3) inte har förändrat det faktum att dödligheten bland tunga narkomaner ligger över EU-genomsnittet i Sverige.

För mig är det obegripligt att känsligheten fortsätter att vara så stor i Sverige att det inte ens går att lägga ett förslag på förändringar utan att bli stämplad som oseriös. Debattklimatet måste förändras. Och visst är inställningen att CUF i princip är en samling tokskallar lite märklig då det i en internationell kontext är Sverige som är extremlandet på området med sin obevekliga nolltoleransdiskurs.

Det är märkligt hur lite som har hänt i Sverige de senaste 15 åren. Förslag på förändringar av svensk narkotikapolitik bemöts fortfarande med himlande ögon och suckar över "ungdomlig dumhet". Det är noterbart att dessa förminskanden och förlöjliganden ytterst sällan följs upp med motargument. Vi får sällan veta varför det skulle vara fel att legalisera cannabis.

Det enda sättet att bemöta den här sortens påhopp är att fortsätta vara saklig, att argumentera för varför svensk narkotikapolitik behöver förändras och visa på de positiva exempel som faktiskt finns utanför den lilla världen Sverige.

Barrosos förakt för demokratin

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har lite svårt med verklighetsförankringen. Han gör dock så gott han kan för att hålla skenet uppe när europrojektet kantrar och miljoner européer drivs ut i arbetslöshet som en följd av detta.

Barroso har nu i ett uttalande sagt att alla EU-länder utom två "är förutbestämda" att införa euron. Sverige har till skillnad från Danmark och Storbritannien inget formellt undantag.

I vanlig ordning är förstås den gode Barroso uppe i det blå. Jag skulle vilja se den svenske regeringschef som med ett nioprocentigt stöd ser till att införa euron i Sverige. Det vågar nog inte ens Reinfeldt sig på.

Samtidigt har vi fått ännu en påminnelse om EU-elitens förakt för demokratin.

 "Så här mycket betyder demokrati för mig."

CUF säger ja till legalisering: nu börjar arbetet

Centerns ungdomsförbund har röstat för en legalisering av cannabis. Drogen bör jämställas med alkohol, tycker CUF.

Att ett av regeringspartiernas ungdomsförbund rekommenderar en legalisering är positivt. Ställningstagandet i sig är jättebra. Men att som Algot Thorin föreslå att Systembolaget ska sköta försäljningen av cannabis drar ett löjets skimmer över legaliseringsförslaget. Självfallet ska inte en alkoholmonopolist sälja ännu en drog. Försäljning bör skötas av privata företag, rimligen sådana med dokumenterade kunskaper på området så att kunden kan erbjudas god service.

Viktigast är att först få till stånd en avkriminalisering så att polisens och rättsväsendets resurser kan användas till bättre saker än att jaga och lagföra cannabisrökare. Därefter kan vi diskutera exakt hur vi ska slita drogen ur de kriminellas händer. Inspirationskällorna är många - allt från vissa amerikanska delstater till Nederländerna och inte minst Portugal. Det finns massor att lära.

För CUF gäller framgent att med sakliga agrument - företrädesvis skadereduceringsargumentet - försöka öka stödet för en ny narkotikapolitik i partiet. Ett stämmobeslut innebär att frågan kan drivas bredare av hela förbundet.

Här och nu säger moderpartiet föga oväntat nej till CUF:s förslag. Motiveringen är talande för hur partiet resonerar: "Vi ser inget behov av att introducera nya droger på den marknad som finns". På vilket sätt cannabis inte redan finns på marknaden i ett land som enligt polisen är självförsörjande på drogen i fråga vore intressant att få veta.

Vilka är dagens bokbål?

För exakt 80 år sedan genomförande nazisterna bokbål i centrala Berlin och i ytterligare ett 20-tal städer runt om i Tyskland. Partiet hade bara suttit drygt tre månader vid makten men organiserade kampanjer mot judiska butiksägare hade redan genomförts.

Nu stod kulturen på tur. Under sin tid vid makten ägnade nationalsocialisterna mycket kraft åt att bekämpa det som klassades som "okultur" (ett känt exempel är utställningen Entartete Kunst) och sådant som ansågs skada det tyska folket. I lågorna försvann böcker av "otyska" författare, som sexologen Magnus Hirschfeldt och många vars enda synd var att de var judiska.

Nazisters ilska och hat mot viss konst och mot en fri sexualitet märks även i våra dagar. 2007 genomförde ett gäng nazister ett attentat mot en konstutställning i Lund som innehöll sexuellt utmanande fotografier. Nazisterna protesterade mot en "allt sjukare och perversare konst".

Men är samhället i övrigt egentligen så mycket bättre? Vi har sett ilskna protester mot Stockholms få strippklubbar och butiker med sexleksaker och porrfilmer (även kunder har blivit utsatta). Att spreja ned H&M-affischer var länge en gemytlig syssla bland radikala feminister. Syftet i bäggen fallen var att protestera mot "objektifiering av kvinnan i det offentliga rummet".

En not i sammanhanget: Public service har gjort dokumentärer om de s.k. rödstrumporna. En av dem, radikalfeministen Ebba Witt-Brattström, har uttryckt besvikelse över att kvinnors sexualitet kommit att likna mäns. I svensk TV berättade hon för några år sedan om sin vision av sexuell frigörelse: "De unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare ... är kanske inte det bästa." Witt-Brattström är besviken. Det kvinnliga frigörelsen yttrade sig inte riktigt på det sätt hon önskat.

Litteratur och tidningar har belagts med läsförbud hos Kungliga biblioteket eftersom de enligt modern barnpornografilagstiftning är olagliga att ens titta på. Antalet som söker sig till KB för att leta fram bilder som ingen reagerade över på 70-talet men som i dag klassas som barnporr torde vara försvinnande få. Men KB:s personal har förvandlats till moralpoliser. Turerna med mangaöversättaren Simon Lundströms innehav av barnponografi (läs japanska mangatidningar) tydliggjorde att vissa organisationer i Sverige (exempelvis Rädda Barnen) vill förbjuda en konstform i något slags förment syfte att skydda barn från kränkningar. Är alla barn i Japan konstant kränkta?

I alla samhällen uppstår reaktioner mot sådant som anses "osunt", "äckligt" eller "kränkande". I vissa fall agerar lagstiftaren, i andra sker avståndstagandet mer på det sociala planet (exempel: vuxenporr är inte förbjuden i Sverige men anses enligt dominerande diskurs kvinnoförnedrande och är därmed något som påkallar visst stigma att öppet försvara och/eller nyttja).

Bokbålen var ett groteskt och väldigt öppet sätt att söka utrota viss kultur. I lågorna försvann inte bara stora litterära verk utan också förnuftet och toleransen. Det är inte väsensskilt från det som sker i vårt upplysta land där det pågår en ständig kamp mot det "osunda" och "perversa" och där det alltid finns en politiker redo att föreslå nya lagar för att få bort det fula och oönskade från samhällskroppen.

Enpartistaten?

Förr kritiserade Moderaterna de starka politiska och ekonomiska banden mellan Socialdemokraterna och LO och anklagade partiet för att bygga en enpartistat.

Det har tagit Moderaterna endast sju år att hamna i samma läge, tycker Aftonbladet som anklagar det största borgerliga partiet för att ha byggt en moderat enpartistat.

Det är inte obefogad kritik, men den uppmärksamme minns att Aftonbladet inte hade någon som helst kritik att yppa när Socialdemokraterna satt som säkrast vid makten och alla tankar på maktskifte var en borgerlig feberdröm.

Monkey business

Under avdelningen "information jag inte riktigt vet vad jag ska göra av" placerar vi följande om den schimpansliknande bonobon - direkt från National Geographics nyhetsbrev:

"Bonobon använder sex för att lösa konflikter. Aktiviteterna omfattar allt från kyssar till smekningar av könsorgan, penisfäktning, hanar som bestiger hanar, och honor som gnider sina uppsvällda könsorgan mot varandra i ett anfall av upphetsad systerkärlek."

Om våra toppolitiker kunde ta efter bonobon lite grand skulle allting bli lite mer spännande.

Inte Hamiltons finaste stund

När Sverige skulle rösta om euron 2003 försökte ja-sidan utmåla nej-sidan som inte bara negativa tråkmånsar utan även mer eller mindre fascister. Den som sade nej till Europa (läs nej till en överstatlig ekonomi byggd på felaktiga premisser) sade ja till avgrunden.

Nu, när blott nio procent av svenska folket stöder en svensk anslutning till eurozonen och alltfler troende gör avbön, går Folkpartiets Carl B Hamilton till attack. Han anklagar Socialdemokraterna och Moderaterna för att ha abdikerat från uppgiften att försvara värdet av EU-samarbetet.

Hamilton anser att detta samtidigt öppnar upp möjligheter för Folkpartiet. När ingen längre vill försvara euron och stödet för EU faller, ska Folkpartiet ta chansen och marknadsföra sig som det enda riktigt EU-positiva partiet. Det, tror han, kan betala sig i nästa års Europaparlamentsval.

Detta ska bli Folkpartiets "finest hour", skriver Hamilton. Precis som Winston Churchills Storbritannien som enda kvarvarande demokrati som stod emot den nazistiska faran ska Folkpartiet försvara EU. Hamilton är uppenbart inte riktigt vid sunda vätskor.

Andra världskrigsmetaforerna börjar bli en aning tröttsamma. Särskilt som europrojektet har bidragit till att dra ned Europa i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och som en följd av detta skapat grogrund för nynazistiska valframgångar.

En bortskämd generation

Nya larmsiffror hävdar att var tionde ungdom tycker att livet är meningslöst. En tredjedel uppfattar livet som svårt, fyra av tio känner sig stressade. Och så vidare.

Lena Hök, Skandias "hållbarhetschef", menar att Sverige som välfärdssamhälle borde ha högre ambitioner. Så här kan vi ju inte ha det. Bris bekräftar bilden av barn och ungdomar som utsatta med självskadebeteende och depression som följd. Sedan tidigare vet vi att förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn och unga ökar.

Varifrån kommer kraven? Inte från skolan, där kunskapsnivåerna har sjunkit stadigt i både grundskola och inom högre utbildning och vi ser en gymnasiefiering av universiteten. Inte heller från föräldrarna, som curlar sina barn som aldrig förr. Jag tror att det handlar mer om en föreställning hos unga att redan från vuxenlivets början ligga i topp och bräcka sina vänner - både vad gäller utbildning, lägenhet och allmän standard.

Många unga bor hemma för att spara ihop pengar till en bostadsrätt. De ska alltså börja sitt vuxenliv i en egen lägenhet. Jag, och många med mig, började våra vuxenliv som inneboende. Vi arbetade oss upp bit för bit.

Alla känner någon gång prestationsångest. Alla jämför sig med andra och mår dåligt av det. Det finns alltid någon som har lite mer, alltid någon som har lyckats lite bättre. Med åren lär man sig emellertid att fokusera på sig själv och sluta snegla så mycket på grannar och bekanta. Deras liv är deras, mitt är mitt. Därmed inte sagt att det är lätt eller att man någonsin upphör med att titta på hur andra har det. Men har det inte alltid varit så? Var våra föräldrar och farföräldrar helt ointresserade av hur grannen, klasskompisen eller arbetskollegan hade det? Upplevde de inte press i skolan och på jobbet?

Dagens unga har det bättre än alla tidigare generationer. Åtminstone om man ser till materiell standard, valmöjligheter, chans till utbildning och självförverkligande samt möjlighet att forma sitt eget liv. Det är tämligen viktiga komponenter för att må bra. Unga har kort sagt aldrig varit friare. Men föräldrars curling gör många en otjänst då det gör dem oförberedda på den verklighet som väntar när navelsträngen klipps. Det är inte så konstigt att detta leder till stress. Det har dock inget med välfärdssamhället att göra.

Det hävdas ofta att pressen på unga är större än någonsin tidigare och att detta ligger bakom de oroväckande ohälsotalen. Själv ser jag en bortskämd generation som har fått alla chanser i världen men klagar ändå. Jag vill inte raljera över enskilda ungas psykiska ohälsa. I enskilda fall kan den bero på många olika faktorer.

Men till stor del har det sannolikt att göra med fel förväntningar på vad livet ska vara. Livet är inte bara champagne och glamour, nya smarttelefoner, ett välbetalt arbete, en bostadsrätt i innerstan, lyxbröllop, resor till avlägsna länder, en vältränad kropp, fina middagar med vännerna, surdegsbröd och ett konstant lyckoflöde på Facebook.

Om man har som mål att leva upp till allt detta är det inte konstigt att det blir både stressigt och jobbigt. Och kanske också en smula meningslöst. Ty den där lägenheten i stan, den fina utbildningen eller det glammiga utelivet säger faktiskt ganska lite om hur människor mår inombords. Ändå är det just ytan, det som andra ser, som många jagar.

Det finns oräkneliga saker att stressa upp sig över. Jag tror att det skulle göra många ungdomar gott att stanna upp för ett ögonblick och titta på sig själva utifrån. Ta en paus och njuta av att de lever i ett av världens friaste länder. Men förmodligen är de för upptagna med att statusuppdatera på Facebook för att hinna med det.

Euron är död

Det är alltid kul när personer erkänner att de har haft fel. Särskilt när de propagerat för något som lett till katastrof för miljoner människor.

Den tidigare tyske finansministern Oskar Lafontaine, en av dem som var med och införde eurovalutan, är i dag kritisk till europrojektet. Till The Telegraph säger Lafontaine att hans förhoppningar om en euro som skapar ett rationellt ekonomiskt beteende har grusats och att den inslagna vägen kommer att leda till katastrof.

Ja, är det något som euron inte har bidragit till är det rationalitet. Medlemsländerna har själva brutit mot de regler de bidragit till att sätta upp. Själva idén med en gemensam valuta i Europa är från första början väldigt tveksam, men när dess medlemmar inte ens bryr sig om de regelverk de skapat är förutsättningarna för ett bra resultat små.

Bara tio år efter folkomröstningen är euron en stendöd fråga i Sverige. Ett svenskt medlemskap stöds enligt SOM-institutet av endast nio procent av väljarna (och man måste fråga sig om dessa nio procent förstått frågan). Till och med hopplöse Anders Wijkman har nu tänkt om och rekommenderar inte en svensk anslutning.

Eurokrisen smittar även av sig på inställningen till EU. Som jag konstaterat tidigare har det sjunkande stödet för unionen sannolikt främst med den ekonomiska krisen att göra, inte med några djupare analyser av unionens effekter på den nationella demokratin eller våra fri- och rättigheter.

Euron är död som politisk idé. Som krass realitet existerar den fortfarande. Men den eurofori som vi såg vid dess införande är bortblåst och ersatt av iskall verklighet. I takt med att även de tidigare mest högljudda euroförespråkarna gör avbön, känner sig nog Folkpartiet alltmer ensamt.

Mördarregering - galna rebeller

FN-utredare har funnit "starka indikationer" på att rebeller i Syrien använt kemiska vapen. Det finns misstankar om att de skulle ha använt sig av nervgasen sarin. Däremot saknas ännu bevis för att regeringen skulle ha använt kemiska vapen i kriget.

Assad-regimen är en mördarregim som måste bort. Men frågan är vad det är för galningar som kommer i dess ställe när Assad slutligen faller. Att, som USA ryktas vilja göra, beväpna de "goda" delarna av rebellsidan i förhoppningen att den drar det längsta strået om makten i slutändan är kanske det bästa (eller minst dåliga) omvärlden kan göra i nuläget.

Risken är dock överhängande att det syriska folket efter decennier av tyranni får ett gäng extremistiska galningar i ledningen - inte moderata demokrater. Efter en blodig maktkamp.

Fängelse en usel brottsbekämpare

Fängelsestraff fungerar visst! skriver Paulina Neuding och hänvisar till Hagamannen. Sedan han dömdes till fängelse kan kvinnorna i Umeå andas ut. Nu kan han inte våldta längre.

Nej, men visst. Den som fängslas kan inte begå brott ute i det fria längre. Neuding är inte ensam om denna infantila insikt. Så långt tror jag även fängelsesystemets argaste kritiker har lyckats tänka. Det som brukar lyftas fram är att fängelse är ett ineffektivt sätt att förhindra att någon begår brott igen efter frigivning. De allra flesta som döms till ett fängelsestraff kommer nämligen att friges.

Det är klart att vi skulle få ned brottsligheten om vi dömde alla som begick ett brott till livstids inlåsning. Paulina Neuding tycker måhända att det vore en finfin brottsbekämpningsåtgärd. Men förutom att det skulle kosta ohyggligt mycket pengar, vore det en dödsstöt för alla försök att rehabilitera människor och få dem att bli laglydiga medborgare efter avtjänat straff. Tesen att människor som begår brott ska sona sitt straff och sedan få en andra chans blir med ens tillintetgjord.

4 av 10 av alla som döms till fängelse återfaller i brott inom tre år, enligt Brottsförebyggande rådets studie på alla som släpptes fria 2005. Andra siffror indikerar att ungefär två tredjedelar återfaller i brott inom eller efter tre år. Fängelse är således en ganska usel åtgärd för att förhindra att nya brott begås. Kriminalvården rehabiliterar väldigt få. Den förvarar människor under en av domstol bestämd tidsperiod.

Det vi borde ägna tid och kraft åt att diskutera är hur vi kan underlätta inslussningen i samhället igen efter avtjänat straff. Hur den som har suttit fem år bakom galler ska förhindras att söka upp sina gamla polare direkt när han kommer ut eftersom han inte har någon annanstans att ta vägen. Hur vi kan erbjuda bostad och arbete - ett bra alternativ till kriminalitet - till de som står med händerna tomma när de i lagens mening sonat sitt brott.

Jag kunde inte undgå att märka att ingen av dessa frågor var närvarande i Paulina Neudings text.

EU-skeptiker går framåt

Att UKIP skulle gå framåt i lokalvalen i England och Wales var väntat, men stödet ser ut att bli ännu högre än många förutspått. Efter att rösterna räknats från sju län har Nigel Farages UKIP fått 26 procent av rösterna. Många väljare kommer från Tories, som ser ut att backa överallt.

UKIP har blivit en maktfaktor att räkna med. Partiet, som kallas populistiskt i svensk press, fokuserar på EU och, tyvärr, även invandringsfrågan. En konservativ skepsis mot EU har funnits i decennier - David Camerons utfall mot unionen liknar exempelvis Thatchers. Men UKIP har gjort EU-kritiken till en valvinnare och satt tonen i debatten.

Om UKIP fortsätter att locka väljare kommer Cameron tvingas anpassa sig ytterligare till den EU-skeptiska linjen. Han har redan pratat om en omröstning om det brittiska EU-medlemskapet, ett förslag som alltfler britter nu ställer sig bakom.

Den enda vägen för Sverige är på sikt utträde ur EU. Men i dag finns det en utbredd apati, få tror att ett utträde är möjligt och att det enda vi kan göra är att stanna kvar och kämpa mot väderkvarnar. Det skulle hjälpa mycket om Storbritannien visade vägen ut i det fria.

Till alla läsare

Jag gör nu ett försök att åter öppna upp för anonyma kommentarer.

Egentligen anser jag att det ska gå att kommentera anonymt på min blogg, men på grund av en strid ström av skitinlägg och spam var jag tvungen att kräva registrering för att få kommentera. Det tog helt enkelt för mycket tid i anspråk att läsa och radera inlägg. Jag hoppas att det ska bli mindre av den varan den här gången. Om inte blir jag illa tvungen att utestänga anonyma kommentarer.

Bloggen har precis passerat 3 000 inlägg. Nu siktar vi mot 5 000.

Sköt er nu!

I feminismens tjänst

Pjäsen "Vita kränkta män" på Brunnsgatan Fyra, som jag bloggat om här, har fått kritik. Från feministiskt håll, minsann.

Kritiken handlar emellertid inte om själva innehållet utan att kvinnor känt sig uthängda. I pjäsen rullar nämligen en namnlista, tagen direkt från Flashback, på kvinnor som utpekats som "farligast i landet". dem är Elin Grelsson Almestad var en av dem som kände igen sitt namn. Hon säger till DN att hon först blev förvånad men sedan kände sig utsatt. "Det här är ju en feministisk pjäs där jag trodde att jag kunde känna en trygghet", förklarar hon.

Även Isobel Haldey-Kamptz "hängs ut". Hon tycker att det är "extremt olämpligt" att göra så här i en feministisk föreställning. Udden ska ju riktas mot männen, mot antifeministerna. Kvinnan ska vara fredad. Syftet med att ha en lista med namn som rullar och läses upp var att ge dem ett slags hedersbetygelse, intygar pjäsens konstnärliga ledare.

Kvinnor ska alltså kunna känna sig "trygga" när de går och ser en feministisk pjäs. På detta sätt kan man bekräfta att feminism inte handlar om jämställdhet mellan könen utan positiv särbehandling för kvinnor. I feministiska pjäser är det män i allmänhet och antifeminister i synnerhet som ska få ta skiten.

Kvinnor måste få känna sig trygga. Alla de jämställdister eller antifeminister som det görs löje av har uppenbarligen inte den rätten.

Vem bryr sig om första maj?

Första maj bjuder alltid på en nyttig påminnelse om att det inte bara finns människor som lever i det förgångna utan även vill se ett helt annat samhälle. Som förkastar marknadsekonomin. Som säger nej till frihet inom vården och skolan. Som radikalt vill öka statens makt över medborgarnas liv. Lyckligtvis hörs de mest på just denna dag.

I demonstrationstågen hörs ramsor som "Inga rasister på våra gator, fyll dem i stället med bögar och flator" och den klämkäcka "Stoppa borgarna i papperskorgarna". Några skriker visst något om att "hänga direktörerna" också. Lite pubertalt, men vad tusan. På första maj behöver man inte vara så nogräknad. Ingen bryr sig ju ändå.

På Sergels torg står Kommunistiska partiet och dess ungdomsförbund och skriker som om det inte fanns någon morgondag. Runt dem finns fanor med Che Guevara och numera också en annan stupad hjälte, Hugo Chávez.

Uppmuntrande är att de allra flesta denna något kalla men klara vårdag i stället fikar, käkar lunch och shoppar. Och lite generat bevittnar spektaklet.