Det fanns en berättigad oro för att den nya sexualbrottslagen skulle få ett samtyckesrekvisit. Oron har dels gällt svårigheten i att bevisa att samtycke ägt rum, dels att det skulle falla på den tilltalade att bevisa att det påstådda offret var med på akten och att vi därmed skulle få en omvänd bevisbörda.
Det är därför positivt att förslaget till ny sexualbrottslag har uteslutit detta. Madeleine Leijonhufvud, som kanske är den svenska juristvärldens största stolle i sexfrågor, är föga förvånande negativ. Detsamma gäller Elisabeth Massi Fritz.
Men även jurister som Leijonhufvud och Massi Fritz måste acceptera att sexualbrottmål är knepiga. Ord står ofta mot ord, i regel saknas vittnen och teknisk bevisning är inte alltid entydig. Det finns utrymme för förbättringar. Polisen kan exempelvis bli bättre på att bemöta våldtäktsoffer.
Våldtäktsbegreppet får emellertid inte urvattnas mer än vad som redan har skett. Ett sexuellt övergrepp som inte innehåller vare sig hot eller något form av våld ska inte betraktas som våldtäkt utan sexuellt utnyttjande.
Madeleine Leijonhufvud är knasig. I artikeln framgår att hon har synpunkter på att 15-18åringar faktiskt betraktas som självbestämmande när det gäller sexuella relationer. Troligtvis skulle hon vilja höja den sexuella självbestämmande-åldern till 18 år.
SvaraRadera"Förslaget på ny lagstiftning kring sexualbrott missar att ta det viktiga steget där varje människa ges rätt att i varje stund säga nej till sex och bli respekterad, med lagens stöd"
SvaraRaderaMen hon har ju helt fel. Man har absolut rätt att säga nej och att detta skall respekteras. Problemen uppstår om man inte säger nej eller inte tydligt visas att man inte vill ha sex.
JohJoh - petitesser som att hålla sig till verkligheten är inte så viktigt när Leijonhufvud skriver artiklar :-)
SvaraRadera
SvaraRaderaMen även jurister som Leijonhufvud och Massi Fritz måste acceptera att sexualbrottmål är knepiga
----------------------------
Ja dom är så knepiga att om det inte finns övertygande bevisning i form av skador så räcker det för våldtäktsutövaren att hävda att kvinnan inte varit allvarligt rädd.
Lagen skyddar i det det fallet primärt brottslingen.
Det finns flera fall där det i efterhand framkommit att offren ljugit, minns fel eller överdrivit. Detta gäller inte bara vuxna utan även barn som påstått att dem blivit sexuellt utnyttjade. Vid all annan brottslighet gäller det att kunna bevisa tekniskt att ett brott är begånget, detta borde väl rimligtvis även gälla vid sexmål?
SvaraRaderaDet handlar inte om att skydda busar utan om rätvisa. Det är ju precis lika illa att döma en oskyldig som att faktiskt begå ett vedervärdigt brott. Att tex Sture Bergvall begått alla morden han anklagats för hade det varit en tragedi, men att han fängslats på felaktiga grunder är precis lika klandervärt.
Mvh Jan Saxman
Det är inte så lätt alla gånger:
SvaraRaderaEn man och kvinna sitter i en soffa.
Hon: Vi lägger oss på sängen.
Han: OK.
Hon: Mysigt...
Han: Verkligen...
Hon: Nej, jag vill inte.
Han: Varför då?
Hon: Det känns inte rätt.
Han: Då struntar vi i det.
Hon: Nej, vi gör det.
Han: Är du säker?
Hon. JA!
Han: Hmmmm.
Hon: NEJ!
Han: Vad är det?
Hon: Jag vill inte.
Han: Lika bra att jag gå hem.
Hon: Gör det.
Han: Vi hörs.
Hon: Nej, stanna!
Han: Nej, nu räcker det.
Hon: Kom hit!
Han: Är du säker?
Hon: Aldrig varit säkrare.
De har sex.
Hon: Nej, det här var fel.
Han: Men du sa ju att du ville.
Hon: Jag ville men ville inte egentligen.
Han: Hur skall jag veta det om
du säger ja men tänker nej?
Hon: Du förstår dig inte på kvinnor.
Han: Vad gör vi åt detta?
Hon: Det känns som ett övergrepp.
Vid all annan brottslighet gäller det att kunna bevisa tekniskt att ett brott är begånget, detta borde väl rimligtvis även gälla vid sexmål?
SvaraRadera----------------------------
Det ska inte räcka att en förövare kan gå fri bara genom att säga (ljuga) att den han eller hon förgripit sig på inte var allvarligt rädd.
I så fall ska det räcka med att hävda samma sak om man misshandlar någon och det anser ingen såvitt jag vet.
Problemet är inte bevisningen utan ointresset att utreda och lagföra brottet.