En bredare integrationsdebatt

Stefan Fölster, tidigare chefsekonom på Svenskt Näringsliv och nu chef för nystartade Reforminstitutet, diskuterar på DN Debatt integrationspolitiken ur ett bredare perspektiv. Det är en uppfriskande och läsvärd artikel som sätter fingret på en rad viktiga frågor och påminner om att integrationspolitik inte bara handlar om invandring.

Moderaterna kallade det utanförskap. Människor som går i åratal utan arbete, slussas runt i olika sysselsättningsskapande åtgärder, tappar självförtroende och till slut blir i praktiken oanställningsbara. Fölster väljer att lyfta in den problematiken i den integrationspolitiska debatten.

Jag har själv inte läst rapporten han hänvisar till och kan därmed inte kommentera vilken eventuell snedvridning som dess urvalsmetoder kan tänkas få. Men slutsatserna synes ändå fullt rimliga. Stefan Fölster pekar på att det saknas kausalitet mellan sociala och ekonomiska problem och andelen invandrare i befolkningen. Tvärtom mot vad många säkert tror, har vissa orter med väldigt låg andel invandrare störst bekymmer med social otrygghet, bidragsberoende och sjunkande tro på framtiden.

Rubriksättningen kan i förstone få läsaren att tro att problemen i dessa kommuner beror på för liten invandring. Så är det naturligtvis inte. Som Fölster föredömligt visar finns djupa problem i många svenska kommuner som inte är relaterade till en stor andel invandrare i befolkningen. Därmed kan såväl invandrartäta som -fattiga områden lida av samma strukturella problem. I en kommun med redan hög arbetslöshet och omfattande bidragsberoende blir problemen förstås inte mindre av att ta emot hundratals flyktingar. Men problemen finns så att säga redan när flyktingarna anländer.

Det finns svenska kommuner som har samma ekonomiska bekymmer som vissa av de krisande euroekonomierna med bidragsberoende och bristande betalningsförmåga. Jämförelsen med krisens Grekland och misskötta banker är inte dum, det kommunala utjämningssystemet fungerar ungefär likadant: misskötsel bestraffas inte utan belönas tvärtom med räddningspaket i form av skattepengar från någon annans plånbok.

Därmed saknas helt incitament att förändra situationen. Utjämningssystemet har således en stjälpande effekt då det förhindrar kommunerna att ta itu med grundproblematiken.

Vi måste hålla två tankar i huvudet samtidigt: 

1) Att invandring per se varken är positiv eller negativ. Vilka effekter den får beror på vilken grupp som invandrar och hur mottagarlandet tar emot den. Det går således inte, som Fredrik Segerfelt och Johan Norberg har gjort, att hävda att ju mer olika svenskarna de nyanlända invandrarna är, desto bättre. Kulturella aspekter har betydelse för integrationen, likaså lagstiftning och och regelverk.

2) Att de problem som många kommuner har inte enbart kan knytas till ökande invandring. Tvärtom finns tydligt urskiljbara strukturella hinder som även slår mot infödda svenskar. Hyresregleringarna försvårar bostadsbyggandet. Arbetsmarknadsregleringar försvårar anställningar. Till detta läggs utjämningssystemet som inte ger krisande kommuner några som helst incitament att förändra politiken (och i praktiken straffar de kommuner som lyckas bra). Om dessa tre problem inte adresseras, kommer problemen bestå. Och förvärras.

Det förefaller på sina håll finnas viss insikt om vilka åtgärder som är nödvändiga. Men ännu har inget samlat regeringsalternativ förmått lansera de konkreta förslag som krävs.

Risken är överhängande att även nästa valrörelse kommer att handla om petitessfrågor i stället för de frågor som faktiskt på sikt är livsavgörande. Det är djupt deprimerande.