Fel att hänga ut sexbrottslingar

I USA finns ett nationellt sexförbrytarregister som vem som helst kan komma åt via nätet. Det går att se var dessa dömda personer bor och vilka de är.

Systemet är förstås avskyvärt av flera anledningar, men det försvaras vanligtvis med att det skyddar barn från övergrepp. "Folk har rätt att veta", är en vanlig kommentar.

Niklas Långström, professor vid Kriminalvården, sexualbrottsforskare och tidvis även aktiv i media i diskussioner som rör sexbrott, menar att det inte finns något vetenskapligt stöd för att dylika register gör barn tryggare. Effekten uteblir eller blir i värsta fall negativ.

Om förövare hängs ut och får utstå ett starkt socialt stigma, isoleras och inte släpps in i samhället igen har den egentligen inget att förlora på att begå nya brott. Det är inte särskilt märkligt.

Sverige är hittills förskonat från dylika register. Men vi är knappast immuna mot tankegångarna. Nyligen tog en privatperson saken i egna händer och delade ut information om en sexbrottsdömd som sedan länge avtjänat sitt straff.

Vi måste minnas att upplevd trygghet inte alltid är detsamma som verklig trygghet. Tvärtom tror jag att sådan information skapar rädsla helt i onödan. Den som avtjänat sitt straff måste anses ha sonat sitt brott och få rätten att leva ett normalt liv tillbaka. Då har personen åtminstone ett gott skäl att hålla sig på rätt sida om lagen i fortsättningen.

Se gärna: Långström, Niklas: Sexualbrottsförövare: Psykiatriska aspekter och återfallsrisk (2002).
Se inte gärna: Patrik Sjöberg tycker att "människor har rätt att få veta".