Ett val att inte bry sig om?

Presidentvalrörelsen i USA går in i sitt slutskede, något dämpad efter orkanen Sandys härjningar. Valet står mellan en fredsprisvinnande krigspresident och en utmanare som vid en seger mycket väl kan starta krig mot Iran under de kommande åren.

I sak skiljer dock väldigt lite mellan Obama och Romney. För omvärlden spelar det därför föga roll vem som vinner - förmodligen inte heller för majoriteten av amerikanerna. Ingen av kandidaterna har någon stor förändringsagenda. Obama nämner inte ordet "change" längre.

I vanlig ordning är det de två stora partierna som står mot varandra. I valet 2004 återvaldes George W Bush delvis därför att hans motståndare John Kerry av det republikanska lägret beskylldes för att vara en "flip-flopper", en principlös person som byter ståndpunkt lika ofta som vi andra byter underkläder. En sådan kan man inte gärna ha som president och överbefälhavare.

Denna gång finns flip-flopparen på andra sidan. Mitt Romney har hoppat fram och tillbaka i syfte att tillmötesgå såväl tokkristna som mer mittenorienterade väljare. Han förefaller helt principlös, vilket tycks vara enda sättet att nå framgång som toppolitiker numera.

Hur det går i det amerikanska valet vet vi ännu inte, även om stalltipset är att Obama sitter kvar i ytterligare fyra år och att många av de nödvändiga reformer som skulle behövas kommer att utebli.

Vi vet dock att det blir ett omfattande ledarskifte i Kina med början nu i november. Hu Jintao avgår som generalsekreterare för Kinas Kommunistiska Parti (中国共产党) efter tio år på posten och lämnar också över till Xi Jinping som landets president i mars nästa år. Wen Jiabao lämnar jobbet som premiärminister vid samma tillfälle (synnerligen stadd i kassan, om man ska tro New York Times granskning av hans privatekonomi).

Även om det förekommer lokala val i Kina får kineserna inte välja president. Landet toppstyrs i praktiken av politbyråns ständiga utskott. Men hur stor möjlighet att välja en president har egentligen amerikanerna? Partierna vaskar fram kandidater, som i sin tur tävlar mot varandra tills en vinnare utsetts. I så måtto är systemet mer demokratiskt än det svenska där valet av statsminister och regeringschef ligger utanför väljarnas kontroll.

Å andra sidan är elektorssystemet problematiskt och politiken domineras fullständigt av två partier (som dessutom står för ungefär samma sak). Oberoende kandidater måste vara ohyggligt rika för att kunna tävla, men har i praktiken ingen chans att nå framgång hur stor kampanjkassan än är. Därmed måste förändringen komma inifrån de två stora partierna om den ska kunna bli verklighet.

Ovissheten om framtiden är något som delas av både amerikaner och kineser. I USA är det landets usla ekonomi som grumlar framtidstron. I Kina är det korruptionen, som fräter sönder samhället inifrån, och frågetecken kring vilken inställning det nya ledargarnityret kommer att ha i yttrandefrihets-, välfärds- och rättssäkerhetsfrågor.

Om USA är i akut behov av en ny ekonomisk politik är Kinas behov av klippta band mellan partiet å ena sidan och rättsväsendet och informationsförmedlingen å den andra minst lika avgörande. Osäkerheten gör att många unga nu lämnar Kina. En nioprocentig årlig tillväxt räcker inte för att få dem att stanna. USA:s president hade dock varit överlycklig om han kunnat prestera något i närheten av de siffrorna.

Risken är överhängande att USA fortsätter i samma syndiga fotspår efter att presidenten avlägger eden i januari. I Kina är osäkerheten om de nya ledarnas färdväg stor, och det är lite som tyder på en kursomläggning.

Därmed kan bekymren fortsätta att växa i världens två supermakter. Det kommer oundvikligen att påverka oss också.

Tidigare bloggat:
Kinesiskt ledarskifte

Läs även:
HAX