Veckan som gick #39

# Slut på OS. Det blev till slut åtta svenska medaljer i London-OS, tre fler än i Beijing-OS (och då stod ändå simlandslaget för ett komplett misslyckande och flera guldhopp hade otur med skador i London). I den visserligen helt ointressanta medaljligan gick som väntat USA åter segrande ur striden, denna gång med större marginal än för fyra år sedan. Då lyckades Kina ta hela 51 guld och totalt 100 medaljer. I årets olympiad blev det "bara" 38 guld och 87 medaljer mot USA:s 46 guld och 110 medaljer. Kina sopar rent i pingis och tar många guld i gymnastik men har lite att hämta i bollsporter och friidrotten.

SVT gjorde ett roligt inslag om hur medaljställningen skulle se ut mätt per capita. Då skulle både Kina, USA och succélandet Storbritannien hamna långt ned, efter exempelvis Nordkorea. På sätt och vis är det ett mer rättvist sätt att räkna på. Ty att små länder kan vara så pass konkurrenskraftiga i många sporter är oerhört imponerande.

# Vitrysk arrogans. Den vitryska diktaturen slänger ut den svenske ambassadören, tvingar Sverige att stänga sin ambassad i Minsk och stänger själv sin i Stockholm. Relationerna mellan Sverige och Vitryssland har frusit fast. En PR-byrås kupp mot regimen, nedsläppandet av nallar med regimkritisk text över Minsk, sägs ha varit droppen som fick Alexandr Lukasjenkos bägare att rinna över. Diktatorn själv förnekar detta, även om han var noga med att hävda att tilltaget "bevisligen" var arrangerat av den svenska ambassaden. Nu förekommer dessutom hot mot svenska medborgare i Vitryssland. Den vitryska regimen har visat precis hur jävlig den är. Men Sverige får stöd. Vitrysslands agerande har nu infekterat relationerna med både EU och USA.

# Pengarullning. Tillväxtverkets generaldirektör fick gå efter avslöjandet om de frikostiga representationsmiddagarna. Christian Lugnet kan ändå behålla sitt lugn då hennes förordnande går ut först om tre år. Ytterligare 36 finfina betalda månader med alla förmåner, således. Det positiva med historien är att en diskussion om den politiska elitens förmåner nu har skapats bland vanligt folk (som ofta inte varit medvetna om dem). Att Sveriges politiker har långt ifrån lika generösa villkor som exempelvis franska eller italienska kollegor innebär inte att vi bör lossa på tyglarna.