Etiken i politiken

Etiken i politiken har blivit ett hett diskussionsämne igen. Det gläder mig. Jag ogillar mediedrev, men här ångar medierna på mot ett system, inte en enskild person.

Riksdagsmännens frikostiga villkor har varit föremål för granskning tidigare. Men det är först nu som vi ser flera medier haka på samtidigt om hur skattepengarna rullar i statlig verksamhet. Det bloggas. Det pratas på arbetsplatser. Folk verkar uppriktigt förbannade.

Jag antar att vi får tacka gubbarna och tanterna på Tillväxtverket för att de genom sin vidlyftiga represenation satte bollen i rullning. Nu har kvällspressen spejarglasögonen på. Lita på att det kommer att dyka upp mer.

Frågan handlar inte primärt om att hänga ansvariga, vare sig det är generaldirektör Christina Lugnet, minister Annie Lööf eller någon annan. Den handlar om att personer som försörjs med offentliga medel behöver inse att de faktiskt måste förtjäna medborgarnas förtroende.

Den fartblindhet som uppvisas är ofta förbluffande. Riksdagspolitiker, generaldirektörer och andra högt upp i den politiska förvaltningen lever ett privilegierat liv. Många har aldrig levt ett vanligt liv utan kommer in i partipolitiken via ungdomsförbundet (se Annie Lööf) och får därefter tillgång till maskineriets hela privilegiesystem. Avståndet till den vanlige medborgaren blir stort, förståelsen för dennes villkor ytterst begränsad.

Problemet är inte att man inte utkräver ansvar i politikens värld. Ansvar pratas det ständigt om. Problemet är att den som bär ansvaret inte får se några konsekvenser. Man sparkar inte gärna folk i denna speciella och skyddade värld. De ansvariga omplaceras. Får andra uppdrag. Hålls i statens skyddande famn. I ett privat företag hade de åkt ut med huvudet före om de misskött sig grovt.

Den skyddade verkstad som statlig verksamhet ofta är behöver öppnas upp, gärna ryckas upp med rötterna. Annars kommer det omtalade politikerföraktet att fortsättas frodas. Och ingen kan då hävda att det inte är välförtjänt.