Almedalsspektaklet är över för denna gång. 1 800 evenemang har tävlat om uppmärksamheten. Gammelmedia har förstås mest bevakat partiledarnas tal. Vi kan konstatera att Stefan Löfven gjort entré som oppositionsledare på riktigt, att Vänsterpartiet under Jonas Sjöstedt fortsätter att vara ett förbudsparti och att Fredrik Reinfeldt nog aldrig har varit så ointressant som han är just nu.
Annie Lööf skulle bli den som räddade Centerpartiet. Hittills har det inte gett resultat. Lööf fick en dålig Almedalspresent när Demoskop placerade partiet på 3,5 procent samma dag som hon skulle hålla sitt tal.
När Lööf tog över fick hon det tunga uppdraget att förena ett parti bestående av traditionalister som vill att Centern ska vara ett glesbygdsparti och liberala storstadsbor som vill se C som en grön liberal kraft som månne kan sno väljare både från Moderaterna och Miljöpartiet. Hon tog dessutom över ett parti på dekis.
Många liberaler trodde på ett mycket liberalare C. Hittills har dock mycket lite hänt och Lööf har mest hånats för sitt förinspelade intryck. Själv säger hon att det beror på att hon vill prata visioner, men det hjälper henne inte. Någon Lööf-effekt har vi inte sett röken av.
Just nu finns inget som tyder på att Annie Lööf kommer att lyfta sitt parti de kommande två åren. Centern har uppenbara problem. De har färre kärnväljare än utrotningshotade KD och är det parti som löper störst risk att åka ur 2014. C har haft en mycket hög svansföring i integritetsfrågorna, vilket gör de svek partiet har bakom sig särskilt svåra att förklara bort.
För Kristdemokraterna känns ordet nystart relevant. Jag gillar Göran Hägglund och har alltid sett honom som bättre än partiet han leder. Efter partiledarstriden med Mats Odell har Hägglund tuffat till sig och KD har nu en tydlig riktning med ett tydligt mål: att stjäla konservativa röster från Moderaterna. Familjeprofilen har blivit ännu tydligare och det har skett personförändringar som lär påverka partiets väg framgent. KD lever fortsatt farligt, men känns livskraftigare än C just nu.
FP-majoren Jan Björklund börjar kännas allt tröttare. Tänkbara efterträdare som diskuteras är radikalfeministen Birgitta Ohlsson och tråkmånsen Erik Ullenhag. Vem som tar över kvittar. Folkpartiet är i vilket fall inget alternativ för en liberal väljare.
Det är egentligen obegripligt att Centern aldrig profilerat sig mer inom detta område: federalism. Maktdelning. Gör om Sveriges län till kantoner/delstater. Möjlighet att nullifiera korkade och farliga lagar från Bryssel och Stockholm. Etc.
SvaraRaderahttp://www.centerpartiet.se/Centerpolitik/Politikomraden/Grundlag-och-samhallsutveckling/Politik-A---O/Federalism/
Ändra och lappa i grundlag och statsskick är knappast valvinnande frågor och att sedan genomföra det kräver en hel del tid och energi att genomföra. Det blir både nördigt och orealistiskt.
SvaraRaderaMitt rätt sommartrötta intryck av Almedalen är att S försöker kopiera andras misslyckanden.
Det är en mix mellan Obamas lån till gröna företag som oftast slutar med att företagen i fråga går i konkurs och diverse borgerliga misslyckanden som att kasta pengar hit och dit och hoppas på det bästa (polisen) och gamla trötta arbetsmarknadspolitiska åtgärder där staten ska betala arbetslösa en riktigt låg lön för att de ska lära sig arbeta.
/B
En sak till som slog mig var att Ulvskog tydligen är och Twittrar om Lööf. Jag har inte förstått hur Ulvskogs karriär inte förstördes när hennes nätverk var ute och spöade folk på stan med påkar.
SvaraRadera/B
PS, en länk till en bloggpost om en glömd politisk skandal.
http://globaljuggler.net/blog/2005/05/18/ovantat-konsekvent-av-ulvskog-och-feministas/