Uselt och självgott om sexhandeln

Precis som inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 uppmärksammas sexhandeln i årets EM-värdland Ukraina. Då krävde tokstollar som Claes Borgström en bojkott av fotbollsmästerskapet för att "ta ställning mot sexslaveriet" och myter om busslaster med östeuropeiska prostituerade och rader av samlagsbås spreds. Nu försöker DN piska upp stämningen lite med en titt på "fotbollsfestens mörka baksida".

Läsaren förväntas genast komma i stämning med hjälp av att DN:s rubriksättare använder begreppet "sexträsk" om prostitutionen i Ukraina under fotbolls-EM. Självfallet väljer man som illustration en bild av en bil som stannat och en kvinna som böjer sig ned för att tala med chauffören genom passagerarfönstret. Alla stereotyper av prostitution ska användas.

I artikeln berättas om flera olika sexsäljare (men de kallas givetvis prostituerade), däribland 20-åriga Karolina som sparar ihop pengar till en könsoperation i Thailand. Lite svårt att förstå på vilket sätt hon skulle vara ett offer är det allt. Och märk väl: att sälja sex är olagligt i Ukraina. Det råder således ingen legal marknad för sexhandel. Ukraina är inte, som tidigare påståtts i samma tidning, "ett paradis för sexturister".

Vid sidan om huvudartikeln finns även en liten propagandatext för den svenska sexköpslagen. I vanlig ordning görs hopblandningar av sexhandel och människohandel hejvilt och utan urskiljning. EU-parlamentarikern och sossen Anna Hedh kastar ur sig en rad påståenden. Som att "[l]egaliseringen i många länder har inneburit en ökning av människohandeln och vi måste se till roten av det onda". Det är lätt att bli lite matt, faktiskt. Det onda i människohandel är inte svårt att se. Att tvinga någon - oavsett om det är byggnads-, jordbruks- eller sexarbete - är och ska vara olagligt. Men det är mycket fult att stämpla "traffickingoffer" på alla sexsäljare.

Det kan vara på sin plats att påpeka att IOM (International Organization for Migration) tidigare lagt fram en rapport som visar att inom människohandeln i fem östeuropeiska länder (Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Rumänien och Bulgarien) har de flesta fallit offer för tvångsarbete inom byggsektor, jordbruk och tiggeri, inte för påtvingad sexhandel. Jag har inte hört Anna Hedh engagerar sig ett dugg för denna majoritetsgrupp. Nej, det är sexet som är intressant, inte utnyttjandet.

Anna Hedh kan heller inte hålla sig från att köra "lyckliga horan"-argumentet: "Det finns inte så många lyckliga horor utan många är offer för människohandel." Hedh har förstås talat med alla Europas sexsäljare för att höra sig för om de 1) är lyckliga och 2) är offer för människohandel.

Hennes påstående är så absurt att det är svårt att bemöta sakligt. Självfallet finns det sexsäljare som både trivs med sitt arbete och gör det helt frivilligt, vissa av dem bloggar och finns bara några klick bort, andra har intervjuats av exempelvis Petra Östergren. Ja, jag har själv intervjuat ett antal i både Thailand och Sverige. Den ständiga kopplingen mellan prostitution och människohandel är genuint oärlig.

Men det är så här infantil diskussionen är i Sverige. Sexköpslagens försvarare tillåts kasta ur sig vilka absurda påståenden som helst utan att det ställs några kritiska motfrågor. Alla svenska journalister  verkar ha glömt hur man formulerar frågan "Hur vet du det?".

Det finns en illa dold självgodhet över svenska politikers syn på sexköpslagen. Den representerar för dem något slags bevis för hur högt stående den svenska kulturen är - och samtidigt hur efterblivna alla andra länder är. Då passar det sig utmärkt att hävda att andra nationer borde/måste följa efter Sverige.

Hedh anser att Sverige borde exportera sitt förbud mot sexköp till andra länder. Säkert skulle hon helst vilja att lagen antogs på EU-nivå så att länder med annan uppfattning om sexhandel än Sverige tvangs införa ett förbud liknande det svenska.

Och Birgitta Ohlsson, som föreslagit förbudsskyltar på Malmskillnadsgatan, talar om att Sverige "tagit på sig ledartröjan". Jag skulle önska att den där tröjan kastades långt, långt bort och att svenska politiker började vakna upp och inse att Sverige inte är världens civilisatoriska höjdpunkt. Samt gärna att svenska journalister tog sitt arbete på lite större allvar.