Visselblåsare lever alltid farligt

Turerna kring den kinesiske autodidakte juristen Chen Guangcheng (陈光诚) har varit många de senaste dagarna. Han har retat den kinesiska regimen genom att avslöja förekomsten av sena tvångsaborter och steriliseringar som ett led i ettbarnspolitiken - åtgärder som de flesta kineser redan är medvetna om. Chen flydde från sin husarrest, ingen dålig bedrift av en blind person, och tog sin tillflykt till USA:s ambassad.

Sedan blev det snurrigt. Kina blev upprört och ville i vanlig ordning ha en ursäkt från USA då de lagt sig i Kinas "inre angelägenheter". Chen ville dock stanna i Kina, uppgavs det. Han tog sig ut ur ambassaden med något slags löfte om att myndigheterna inte skulle röra hans familj.

Det dröjde emellertid inte länge innan Chen uppgav att han ville till USA tillsammans med sin familj. Historien har blivit besvärlig för både USA och Kina. Amerikanska före detta presidentrådgivare och tyckare har hävdat att Barack Obamas hela trovärdighet som president i "frihetens land" hänger på hur det går för Chen.

Riktigt så stort är nog inte detta fall. Men klart är  att båda länderna velat undvika att förlora ansiktet - Kina inför sitt eget folk, USA inför världens kameror. Inget av länderna vill ha någon diplomatisk kris, de är helt enkelt alldeles för beroende av varandra. Därför bör Kinas snabba krav på en ursäkt ses som en ryggmärgsreaktion.

De senaste uppgifterna är att Chen ska ha erbjudits ett gäststipendium på ett amerikanskt universitet och att hans utresa ska godkännas av kinesiska myndigheter. Det förefaller vara en pragmatisk lösning, lite typiskt kinesisk. Ingen förlorar ansiktet, alla tjänar på denna lösning. USA kan sägas ha hjälpt en kinesisk dissident, Kinas regering blir av med en stark kritiker för en tid framöver och genom att bevilja utresa för studier kan Chen sägas ha fått samma behandling som andra kineser. Slutet gott, allting gott. För denna gång.

Kinas behandling av Chen, som väl kan kallas något av en kinesisk visselblåsare, bör egentligen ses i ett större perspektiv. Visselblåsarna finns även i vår del av världen - och de lever alltid farligt. De finns i det lilla - anställda som avslöjar missförhållanden på sin arbetsplats tas sällan emot med öppna armar av arbetsgivaren - och i det stora - Bradley Manning visar hur USA ser på visselblåsare som avslöjar statliga brott mot mänskligheten. Och vi behöver kanske inte påminna om vad många skulle vilja göra med Julian Assange om han landade på amerikansk mark. Sett ur detta perspektiv blir den kinesiska regeringens behandling av Chen inte så märkvärdig.