En blåvit tragedi

I kristider frodas extremismen. Det har varit en tung sanning under Europas 1900-tal, och för all del inte bara i Europa, och det är lika sant i dag på 2000-talets andra decennium.

Gyllene gryning, ett parti som beskrivs som nazistiskt/fascistiskt men som kanske snarare skulle kunna liknas vid en mer militant version av Nationaldemokraterna, har valts in i det grekiska parlamentet. Partiet fick sju procent av rösterna. Vänsterextrema Syriza blev andra största parti, större än socialdemokratiska Pasok. Något mycket olycksbådande är på väg att hända i Grekland.

Av historiska skäl lär ingen vara förvånad. Dels får kriser alltid väljarna att fly de etablerade partierna (de skyldiga), dels har invandringskritiska partier länge haft framgångar i en rad europeiska länder. Allra sämst ställt är det i Ungern. Att ett knasparti som Gyllene gryning nu får så starkt stöd är givetvis direkt kopplat till krisen.

Troll brukar dock spricka i solljus. Ett parti som Gyllene gryning har sannolikt väldigt lite att komma med när det gäller politikens detaljer. Det bästa sättet att få dem att tappa stöd vore egentligen att ta in dem i regeringen och tvinga dem att ta ansvar, att kompromissa. Men vem skulle svälja stoltheten och bjuda in dem? Och skulle de ens tacka ja?

Vänsterextrema Syriza är nu en maktfaktor i grekisk politik. De vill säga upp alla lån och hoppas att Grekland ska kunna leva på luft. Rent emotionellt förstår jag varför de grekiska väljarna straffade Ny demokrati och Pasok. Men halvfascister och vänsterextremister är knappast svaret på Greklands problem. Det jobbiga är att inte heller de etablerade partierna är det.

Och nu väntar ett politiskt kaos sedan parlamentets största parti, Ny demokrati, har misslyckats med att bilda en koalitionsregering. Ännu ett nyval lär bara gynna extremisterna ännu mer. Grekland befinner sig i en återvändsgränd. Det är tråkigt att se vad som har hänt med det land jag årligen besökte som liten grabb och som jag har så många fina minnen från.