Jippodemokrati

De sönderciterade orden från Winston Churchill om att den parlamentariska demokratin är den sämsta styrelseformen, förutom alla andra, känns särskilt aktuell i valtider. Ja, ty trots att valdagen är demokratins "finaste dag" går det inte att förneka att valrörelser är ett hycklande elände, själva den politiska snuskighetens epicentrum.

Värst är det förstås i USA. Svenska medier sitter som bekant klistrade kring primärvalen. Märk väl att någon utmanare till Barack Obama ännu ej är utsedd, det är det republikanska partiets egna utsorteringsval som pågår och får enormt utrymme Sverige. Först efter en långdragen process där partiets kandidater pucklat på varandra i flera månader kan den riktiga valrörelsen ta vid. Om vi svenskar redan börjat ledsna, stackars alla amerikaner som rimligen måste känna sig översköljda av stimotolleende hycklares löften om guld och gröna skogar. Är det på allvar någon som tror att det spelar någon roll vem som vinner?

Jag önskar att jag kunde säga att politikerna kan få hålla på, att det inte berör mig. Problemet är att det ju gör det. I allra högsta grad. Politikerna vill bestämma hur jag ska leva mitt liv. De vill reglera min sexualitet, lägga sig i hur mitt familjeliv ser ut och bestämma vad jag stoppar i mig. De vill strypa friheten på Internet.

Högern har inte längre några frihetsambitioner utan trycker på för en alltmer auktoritär samhällsutveckling, inte minst med EU som något slags överhuvud. Partier som åtminstone många borgerliga väljare trott tämligen gott om sitter och röstar igenom lagar vars integritetskränkande karaktär saknar motstycke i Sverige. Socialdemokraterna är inte sällan ense med dem. Och från vänsterhåll presenteras ingen trovärdig framtidsmodell utan mest klagan om sakernas tillstånd och förslag på fler förbud och mer reglering av våra liv. Alla vill kort sagt jävlas med oss.

Frågan är varför vi står ut med detta, varför vi låter oss hunsas med. Varje valrörelse är likadan. Politikerna går hårt åt varandra. Socialdemokraterna varnade för att Moderaternas skattesänkningar skulle innebära slutet för välfärdssamhället. Efter skattesänkningarna är det tyst. Moderaterna anklagade Socialdemokraternas politik för att vara frihetsfientlig. Nu har det i praktiken kopierat det socialdemokratiska partiprogrammet. Varför går vi på det varje gång?

Vad är då alternativet? Att inte rösta? Kanske inte. Men det politiska etablissemanget behöver en knäpp på näsan, en smäll på käften. Att stödja partier som inte sitter i riksdagen är ett sätt. Huvudproblemet är emellertid systemet i sig. Ty när ett parti väl tar klivet in i den fina församlingen blir det genast en del av etablissemanget (vilket exempelvis förklarar varför Kristdemokraterna efter att ha tagit plats i riksdagen plötsligt inte alls var intresserat av att sänka riksdagsspärren) och kritiken mot det tynar bort.

Den parlamentariska demokratin är ett jippo, ett spel, en lek med höga insatser. Och vi, folket, är alltid förlorarna. Frågan är bara vad vi ska ha i stället - och hur vi når dit.

Läs även: HAX om att ta sitt liv tillbaka