Skolan och betygen

Betygsinflationen i den svenska skolan har varit på tapeten länge. Det är en gammal diskussion. Men det började inte så.

Jag tillhörde den årskull som först introducerades för det nya betygssystemet IG-MVG. Det var 90-tal och ingen lärare hade en aning om vad de nya betygsstegen stod för. En förklaring till förvirringen var att det nya betygssystemet kom utan kriterier. Lärarna hade således i praktiken endast en massa bokstäver framför sig som de skulle dela ut. De sade ingenting om elevens prestation.

Därtill ska läggas att de var vana vid det gamla systemet med siffrorna 1-5, där elever ställdes mot varandra. Frånvaron av kriterier gjorde att alla lärare skapade sig en egen bild av vad de nya betygen motsvarade jämfört med de gamla. På min skola var många lärare av uppfattningen att MVG minsann var mer än en gammal 5:a. Därmed skulle det i praktiken vara ohyggligt svårt att få i betyg. En lärare, tillika vår bästa, förklarade att han "av princip" inte satte MVG. Han kom i praktiken att göra ett fåtal undantag under mina högstadieår.

Skillnaden mellan högstadiet och gymnasiet kunde knappast ha varit större. Att jag gick från G till MVG i idrott och hälsa utan att ha blivit det minsta mer atletisk över sommarlovet säger en del. Och sedan fortsatte det. När vissa kurser var till ända kunde klassen konstatera att ungefär hälften fått högsta betyg. Betygsinflation blev ett begrepp. Detta var runt tio år sedan.

Betygssystemet är bara en del av många som behöver förändras i den svenska skolan. Alliansregeringen har tagit flera viktiga steg i rätt riktning, men resultaten i den svenska skolan fortsätter att falla. Det är decennier av sossepolitik i skolan vi nu ser följderna av.