Kina - revolutionen som aldrig kom?

Kraften i den arabiska våren har inte bara tagit grymma despoter fullständigt på sängen utan också överraskat den demokratiska världen. USA tog sin hand från Egyptens tidigare ledare Hosni Mubarak först när han redan var på fallrepet. När sedan upproret spreds till grannlandet Libyen fick fransmän, amerikaner och britter bråttom att ta avstånd från Muammar Gadaffi och ville inte gärna kännas vid alla pusskalas de haft med den libyske despoten tidigare. Nu har turen kommit till Syriens Bashar al-Assad, som isoleras alltmer.

Den fantastiska utvecklingen i arabvärlden väcker förstås frågor om även andra diktaturer kan stå på tur för en folklig resning. I Jemen är situationen åtminstone tillfälligt lite lugnare. I Burma skickas vissa positiva signaler om en mjukare framtoning. Än så länge har vi inte sett några tecken på större protester i Nordkorea, trots att matsituationen i landet är akut. Och vad Kina beträffar, finns mycket lite som tyder på ett omfattande folkligt uppror under överskådlig tid.

Den ekonomiska utvecklingen är förstås en viktig förklaring. Så länge ekonomin fortsätter att växa, så länge lönerna ökar och levnadsstandarden höjs, hålls också det värsta missnöjet tillbaka. Det finns dock problem som är så pass stora att de på sikt kan hota Kommunistpartiets maktställning. Det största hotet är korruptionen.

Partiets allmakt, dess inflytande över alla tänkbara områden i samhället och dess särställning som en maktcentral som ingen oberoende part kan granska, är rena autobahn till korruption. Dessutom ska man inte underskatta kraften i den stora grupp människor som lämnats kvar på stationen när tillväxttåget har gått. Det är dessa som de sittande ledarna har försökt nå, väl medvetna om att Kina inte kan klyvas itu utan att det får konsekvenser även för partiet på sikt.

Tron på att det behövs en stark centralmakt för att garantera lag och ordning är fortsatt stark i Kina. Den styrks ytterligare av de historiska exemplen på det kaos som följde när centralmakten var svag eller frånvarande.

Sanningen är att Kina behöver en årlig tillväxttakt på runt sju procent för att antalet jobb ska bli fler. Ett stort problem är att tillväxten till så liten del utgörs av privat konsumtion, 35 procent av BNP jämfört med 49 procent i Sverige eller 70 procent i USA. Att lönerna är på väg upp kommer förhoppningsvis öka den inhemska konsumtionen. Samtidigt kommer gränsen för skattebefrielse att höjas ytterligare, vilket ökar inkomsten för miljontals bönder.

Premiärminister Wēn Jiābǎo har hävdat att Kinas tillväxt är "instabil, obalanserad, okoordinerad och ohållbar". Instabil eftersom den i alltför hög grad baseras på materiella investeringar och tillgång till billigt kapital, obalanserad eftersom företagen investerar onödigt mycket och tillväxten blir väldigt kapitaltung, okoordinerad eftersom lokala makthavare konkurrerar om högsta möjliga tillväxt till vilket pris som helst och slutligen ohållbar på grund av de enorma effekter som politiken får på miljön. Bara en procent av Kinas 600 miljoner stadsbor andas en luft som skulle klara EU:s miljökrav. Runt 100 000 kolgruvearbetare, aktiva eller pensionerade, dör en förtida död av stendammslugna varje år. Och så vidare.

Den arabiska våren började med att en man tände eld på sig själv i protest mot ett myndighetsbeslut. Den som vill se mönster i allt kan då påpeka att en man i protest mot ett domstolsbeslut i provinsen Húběi (湖北) tände eld på sig själv på Himmelska fridens torg i Běijīng den 21 oktober i år. Trots att det rimligtvis måste ha funnits hundratals vittnen till händelsen lyckades regimen som vanligt lägga locket på.

The Telegraph rapporterar dock om händelsen och publicerar även bilder på incidenten. Någon reaktion på det inträffade bland vanliga kineser har vi emellertid inte sett. Vår vilja att söka mönster för oss ibland snett när det gäller Kina. Vår tro att Kina oundvikligen måste bli som en av våra västliga demokratier har gång på gång kommit på skam. Vi glömmer den kinesiska historien, det konfucianska arvet och även den resa som Kina gjort de senaste decennierna när vi tar för givet att vägen till demokrati ligger öppen sedan landet öppnades för marknadsekonomi.

Osvuret är bäst, men personligen har jag svårt att se ett landsomfattande folkligt uppror mot Kommunistpartiet i Kina under överskådlig tid. Däremot kan antalet och storleken på protesterna mot den omfattande korruptionen komma att växa runt hela Kina. Tiotusentals så kallade massincidenter inträffar varje år, men de varierar från tysta plakatprotester till våldsamma utbrott mot lokala myndigheter. Det är just den sortens "sociala oro" eller kaos (luàn, 乱) som KKP fruktar ska spridas då det i praktiken blir en protest mot partiets styre.

Ledningen vill inte ha ett nytt 4 juni 1989. Frågan är om regimen ändå i skarpt läge är redo att göra vad den gjorde då för att behålla makten.