Vandraren

SVT sände i sommar en BBC-serie i tre delar som heter How to live a simple life. Den handlar om prästen och mångsysslaren Peter Owen Jones vars strävan är att leva ett så enkelt liv som möjligt. Kamerorna följer honom när han försöker leva utan pengar och vara helt självförsörjande på sin gård. Den mest intressanta delen är dock när han tar steget att helt förlita sig till andras hjälp.

Owen Jones vandrar 40 mil till Hartland för att träffa aktivisten Satish Kumar. Längs vägen tigger han sig till mat och logi. I enlighet med den helige Franciskus läror får han inte ta emot pengar, vilket komplicerar det hela ytterligare. Vandringen tar två veckor och är inte alls den befriande och andliga upplevelse som Owen Jones kanske väntat sig. Det är tvärtom oerhört jobbigt att ständigt vara beroende av andras välvilja. För varje måltid. För varje natts sömn. Samtidigt var det enligt Owen Jones en nyttig erfarenhet som gjorde honom mer ödmjuk.

Det är inte lätt att be om hjälp och det visar sig ännu svårare att få någon. Ofta tvingas Owen Jones söka skydd hos den lokala församlingen vilket, erkänner han, är lite fusk. Det handlar inte om att de människor han möter ser ned på honom eller nödvändigtvis inte vill hjälpa. De verkar snarast rädda och ängsliga. Någon vill inte låna ut husvagnen därför att den saknar försäkring.

Jag minns när jag och ett antal kompisar blev strandade i Märsta för ett antal år sedan, mitt i natten, utan någonstans att sova. När vi stod och försöka vänja oss vid tanken på att gå hem med några stora och betydligt äldre damer bara för att få sova, uppenbarade sig en kille och sade att vi kunde få sova hos honom. Räddade av gonggongen. Morgonen efter lade vi pengar på vardagsrumsbordet och smög ut. Efteråt har jag funderat över detta. Hur vågade denne unge kille släppa in fem okända överförfriskade personer i sitt hem? Skulle jag ha gjort det? Skulle du? Han begärde inget i utbyte, han gjorde det bara därför att det var rätt.

Vårt samhälle är byggt på principen att alla ska vara självförsörjande. Det tycker jag är rätt, sett både ur samhällets perspektiv och ur individens. Det finns en stolthet i att klara sig på egen hand. Oberoende ger frihet. Men detta ska inte behöva betyda att vi inte öppnar dörren när någon knackar på och behöver vår hjälp. I en tid när de flesta bara vänder bort blicken och när ett rådigt ingripande i ett bråk beskrivs som ett hjältedåd i medierna, skulle det faktiskt vara nyttigt om fler fick uppleva hur det känns att vara i en svag position, att vara utlämnad till andras välvilja. Det skulle sannolikt säga dem mycket om samhället de lever i och ännu mer om dem själva.

The Telegraph har en artikel om Peter Owen Jones enkla leverne framför kameran här.