Sverige och cannabisen nolltolerans style

Insidan i DN inleder i dag en artikelserie om cannabisen i Sverige. Det återstår att se vad som bjuds på i fortsättningen, men den första artikeln innehåller skåpmat vi matats med sedan vi alla gick i grundskolan.

Thomas Lundqvist, docent i psykologi och enligt DN en av landets främsta experter på effekterna av cannabis, menar att det inte finns någon ofarlig konsumtion av cannabis. Underförstått: alla torskar. Givetvis får även alla som inte helhjärtat stöder regeringens nolltoleranslinje en släng av sleven:

"De som vill avkriminalisera cannabis är antingen fullständigt okunniga eller så har de någon form av vinst av cannabisrökning, känslomässigt eller ekonomiskt."

Detta är ett vanligt sätt att idiotförklara eller misstänkliggöra den som är av en annan åsikt. Antingen är man bara korkad eller så driver man en politisk linje för egen personlig vinning. De argumenten känns igen från sexhandelsdebatten, men är också vanligt förekommande när narkotikapolitiken diskuteras. De senaste åren har debattklimatet förbättrats något, Lundqvist placerar oss med sin insinuanta kommentar åtta, tio år tillbaka i tiden.

Sedan kommer nästa märkliga kommentar:
"Så länge cannabis är illegalt kan polisen driva de här tonåringarna mot behandling, vilket är bra."

Nå, nu är det inte polisens uppgift att se till att personer som röker cannabis får behandling. Den uppgiften ligger på socialtjänstens bord. Polisen ska beivra brott och se till att den som bryter mot svensk narkotikalagstiftning kan straffas för det. Dessutom är det ett hårresande påstående att förbud mot något skulle underlätta för missbrukare att få hjälp. Det är i själva verket precis tvärtom. Det är betydligt mindre attraktivt att söka hjälp om man samtidigt är kriminaliserad. Det som ofta driver människor till beslutet att lägga av med sitt missbruk är de sociala, fysiska och psykiska konsekvenserna det har fått för dem personligen. Det är ett rationellt beslut i en ofta desperat situation. Många beskriver att de nådde botten.

För att vara tydlig: inte heller jag tycker att minderåriga ska röka cannabis. Samma inställning gäller emellertid även alkohol. Kan man skjuta upp alkoholdebuten, eller åtminstone dricka måttligt under de tidiga tonåren, är det att föredra. Men om nu förbudet mot cannabis är det som hjälper tonåringar att få behandling, hur står det till med alla tonåringar som missbrukar alkohol...? Menar Lundqvist att det är svårare för dem att få hjälp därför att de använder en laglig (och av staten tillhandahållen) drog?

Avslutningsvis:
"En demokrati kräver att människor kan lyssna på och respektera varann. De förmågorna försvinner hos cannabisrökaren."

Här återanvänds det klassiska "giftet i samhällskroppen"-argumentet. Thomas Lundqvist tror uppenbarligen på något slags cannabisepidemi om drogen i fråga avkriminaliseras eller legaliseras i Sverige. Det finns inget som helst stöd för en sådan farhåga. Vi kan titta på Portugal, som har avkriminaliserat all narkotika. Vi kan titta på Kanada - kanadensarna uppges röka mest i världen. Faktum är att Lundqvist själv varken lyssnar på avvikande uppfattningar eller respekterar den forskning som motsäger hans nolltoleransövertygelse. Det är förstås lättare att betrakta alla andra som idioter.