Konsten att blicka framåt

Det är lite intressant hur katastrofer där många människor dör utpekas som närmast väsensskilda jämfört med alla enskilda katastrofer som inträffar varje dag. Ta efterspelet till händelserna på Utøya. Anhöriga vallades i går runt på ön, enligt medierna i sällskap av läkare och kristeam. I dag var det överlevarnas tur, alla med en tilldelad stödperson. Ali Esbati passade på att twittra.

Om man vill vara lite cynisk kan man hävda att det görs skillnad på folk och folk. Kanske är det helt logiskt. Medias bevakning spelar säkert roll, stat, kommuner och landsting vill visa handlingskraft vid nationella katastrofer. Plötsligt finns allt där - kristeam, läkare, psykologer. Allas behov ska tillgodoses. Bäst chans att få hjälp har man sålunda om man råkar vara anhörig till någon som dör tillsammans med många andra eller själv överlever en större katastrof. Alla anonyma katastrofer - som är lika stora för den som drabbas men som inte uppmärksammas eftersom de sker dagligen - passerar däremot tyst förbi.

Det är naturligtvis positivt att det (åtminstone vid större nationella katastrofer) finns kristeam, psykologer och läkare som kan hjälpa personer som upplevt hemska saker, men mediebevakningen blir ofta väldigt märklig. Där förmedlas en bild av sorg och trauma som något så ovanligt och livsfarligt att det nästan är att betrakta som något övernaturligt. Journalister med lång erfarenhet står och nästan skakar av rädsla för att ställa "fel" frågor, för att göra något olämpligt, för att såra den som redan är så skör och traumatiserad. De flesta i vår del av världen kommer inte att uppleva något så exceptionellt som det som skedde på Utøya, men sorg och trauma hör faktiskt livet till. Det kan inte byggas bort ens av vårt högteknologiska välfärdssamhälle och vi bör därför inte vara så rädda för att konfronteras med det.

Nando Parrado, mannen som överlevde flygkraschen 1972 och klättrade över Anderna för att hämta hjälp, har i många år rest runt i världen och berättat sin historia. Han får ofta samma frågor i väst: "Har du haft mardrömmar? Har du fått terapi?" Han förlorade både sin syster och mor och genomgick ett helvete för att själv överleva. Man skulle därför, enligt vårt västerländska sätt att se det, kunna tänka sig att han legat sömnlös, plågad av alla minnen.

Men nej, Nando Parrado säger sig ha sovit gott varje natt ända sedan räddningen. Han jämför med hur han anser att amerikaner hanterar svårigheter: "If something goes wrong they need counseling. Whatever goes wrong they need counseling." Och fyller på: "A lot of anglo-saxons usually have post-traumatic stress because they survived something. We opened champagne. We were alive, we'd fought for our lives."

Det ligger nog något i det han säger. Kanske är många västerlänningar lite för duktiga på att hela tiden känna efter och överpsykologisera allt de har varit med om i stället för att vända blicken framåt och gå vidare. Ältandet är en del av bearbetningen, javisst, men vi får inte fastna där. Eller för att använda de visdomsord Parrado fick från sin egen far och som hjälpte honom vidare: "Titta inte bakåt, du får bara ont i nacken."