En vilsen liberals funderingar...

Det saknas ett relevant liberalt alternativ i svensk politik. Sedan Moderaterna under Reinfeldts ledning valde att löpa vänsterut och omfamna det mesta av det som partiet kritiserat i decennier och Folkpartiet rensat ut den sista gnutta liberalism som fanns kvar i partiet, har den liberala flanken lämnats vidöppen. Centerpartiet har delvis försökt fylla den, men utan större framgång. Partiet har förblivit en lojal alliansunderhuggare till Reinfeldt.

Vi har förstås Liberala partiet. Jag röstade på dem 2010 och det är mycket möjligt att de får min röst igen i nästa val om andra alternativ uteblir. Det är naturligtvis så att partiet helt saknar möjligheter att få genomslag för sin politik. Inte heller kan man, som i exempelvis USA, hoppas på något slags utopiskt "free state project" i en kommun eftersom i stort sett alla viktiga frihetsfrågor beslutas om på nationell eller EU-nivå. Men Liberala partiet kan fungera som ett alternativ för alla liberaler som vill kunna lämna vallokalen med bibehållen karma och självrespekt.

Vi är många liberaler som tycker ungefär samma sak i de flesta grundläggande frågor, men när det drar ihop sig till val fördelas våra röster på allt från Kristdemokraterna till Miljöpartiet. Det är en otrolig spännvidd. Ett liberalt parti borde utan besvär kunna attrahera oss alla samtidigt. Det räcker förstås inte för att nå framgång, det krävs även några hundratusen röster från väljare som inte bryr sig nämnvärt om sexköpslagen, inte fullt ut förstår sig på hotet från övervakningsstaten, inte bryr sig så mycket om vad som händer i EU men tycker att det vore trevligare med lite mindre förmynderi, lite mer självbestämmande och lite lägre skatter.

För att ett sådant parti ska bli livskraftigt krävs, tror jag, starka avhoppare från Centerpartiet, Folkpartiet (och möjligen även Moderaterna) som frontfigurer. Ett välkänt ansikte är alls ingen garant för framgång (se Feministiskt initiativ), men det underlättar åtminstone genomslaget i media inledningsvis.

Därutöver krävs ett långsiktigt tänkande. Det är ohyggligt svårt att sätta ett parti på kartan och bli betraktat som ett trovärdigt alternativ. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behövde båda flera decennier på sig innan de blev riksdagspartier (för Miljöpartiet gick det visserligen snabbare). SD växte på både bredden och höjden i kommuner och landsting innan de blev aktuella för riksdagen.

Ett nytt parti behöver ett 12-årsperspektiv. Alla måste inse att chansen att göra succé i första riksdagsvalet är i princip noll och intet (Europaparlamentsval är en helt annan femma), om man inte får en mycket hjälp av oförutsedda händelser. Tyvärr saknas ofta det nödvändiga tålamodet. Dessutom är det bekvämare för karriärister att stanna kvar i befintliga partier, hålla huvudet nere även när partiet fattar idiotbeslut och hoppas på en belöning för lång och trogen tjänst än att ge sig i kast med något helt nytt. Det är således, tyvärr, mycket som talar emot att vi får se ett trovärdigt liberalt alternativ i svensk politik under överskådlig tid.

Bråket i Liberaldemokraterna är tråkigt, men framför allt är det oerhört onödigt. När personer är villiga att lägga ned tid och energi på något borde de välkomnas med öppna armar. Jag sitter inte på all bakgrundsinformation och tänker därför inte peka finger mot någon. Men de flesta borde vara överens om att meningsskiljaktigheter ska diskuteras med ömsesidig respekt, inte minst i ett så tidigt skede när ett politiskt projekt ännu inte har blivit ett registrerat parti. Dispyter får sedan avgöras framöver på stämmor i god demokratisk ordning.

Vilsna liberaler har tyvärr all anledning att känna sig ännu lite vilsnare nu.