Bruk, riskbruk och missbruk

DN fortsätter sin artikelserie i Insidan om cannabisens framfart i Sverige. I går fick en socialsekreterare ordet. Han uppmanar föräldrar som oroar sig för att deras barn brukar eller missbrukar cannabis att sätta sig in i fenomenet innan de pratar med sina barn.

Det tror jag är ett klokt råd. Många reagerar på instinkt. Det händer att ungdomar tas in för frivilliga urinprover enbart på en förälders misstanke, utan att det finns något konkret att ta på (hur frivilliga dessa tester är kan förstås diskuteras). En god dialog mellan förälder och barn kan förhindra att en ung tonåring tvingas kissa i en mugg framför en tant eller farbror - det i sig är ett slags övergrepp. Socialsekreterare Kari Kainulainen säger:

"De flesta ungdomar röker för att de tycker att det är kul så klart. Men det finns en liten grupp som röker cannabis inte för att må bättre utan för att inte må dåligt. De här personerna är en riskgrupp för missbruk."

Detta stämmer naturligtvis. Men personer som mår dåligt är inte bara en riskgrupp för missbruk av cannabis eller annan narkotika utan för i stort sett vad som helst.

Svensk politik bygger på gatewayteorin, det vill säga att bruk av lättare droger leder till missbruk av tyngre. Det förefaller också vara så att fler som röker tobak också röker cannabis och att fler som dricker alkohol även testar att röka på. Det behöver naturligtvis inte ha med tobaken och alkoholen i sig att göra utan kan betyda att denna grupp är mer riskbenägen/nyfiken. För den som sagt blankt nej till tobak och alkohol torde det vara ett märkligt beslut att plötsligt testa hasch.

Problemet är att den svenska hållningen i drogfrågan inte erbjuder något utrymme för att förstå varför människor missbrukar. När det gäller narkotika tycks det officiella svaret vara att det beror på att droger finns tillgängliga. Därför måste vi gå ut i krig mot drogerna. De ska bort. Här vill jag lyfta in professor Jim Orford, som har skrivit mycket om addiktion och orsakerna bakom. Jag återger för enkelhetens skull det jag skrivit om honom tidigare:

"Orford hävdar att vi måste komma bort från att se drogernas effekt på människor som universella (ofta illustrerade av "faktarutor" om hur man blir vid påverkan av en specifik drog) och i stället lyfta fram betydelsen av den sociala kontexten för varför vissa missbrukar men också varför de flesta inte gör det. Den sociala kontrollen hjälper oss att balansera livet mellan alla frestelser och måsten. Eftersom den sociala kontrollen är kontextberoende betyder det också att vad som betraktas som ett missbruk varierar mellan olika kulturer och tider. Det handlar således inte bara om drogen i sig utan också om den sociala kontexten. Konsekvenserna blir värre för en marginaliserad person utan socialt skyddsnät än en integrerad person som har ett bra stöd från både familj, vänner och arbetskamrater. Drogernas effekt blir därför olika på olika människor i olika kulturer och sociala kontexter."

När vi har slagit fast att effekterna av en drog varierar av person, social kontext och kultur måste vi ställa den oundvikliga frågan: varför missbrukar vissa? Jag tror först och främst att det mest är en slump vilken drog eller vilket beteende som missbrukas. De "excessive appetites" som Orford lyfter fram är allt från olika narkotika till tobak, sex, alkohol, mat, spel, träning, sex eller "joy riding". Kort sagt kan det mesta missbrukas. Effekterna av att missbruka träning är måhända inte lika skadliga fysiskt som att fastna i ett mångårigt alkoholmissbruk, men poängen är att det likafullt kan vara ett skadligt missbruk för individen. Ingen vill dock reglera eller förbjuda oss att träna (och ingen vill reglera eller förbjuda idrott trots att idrotten årligen leder till massor av skador och även dödsfall). Det är för övrigt inte så förvånande att många som försöker sluta med alkoholen eller narkotikan tränar som galningar. Tomrummet efter drogerna måste fyllas med något.

Vi bör således inte se narkotika som något väsensskilt från alkohol, träning eller spel när det handlar om missbruk. Orsakerna bakom missbruket kan vara desamma. Exempel på psykologiska riskfaktorer som nämns i forskningen är ångest, depression, låg självkontroll, impulsivitet, låg självkänsla och hyperaktivitet. Allt detta kan alltså försätta en person i en ökad risk att utveckla ett addiktivt beteende. Men även en person som uppfyller flera av kriterierna behöver inte bli missbrukare. Den sociala kontexten kan fungera som en skyddande faktor.

Det är viktigt att göra en så tydlig distinktion mellan bruk, riskbruk och missbruk som möjligt (ja, det är svårt). Dels för att inte jaga rekreationsbrukare (den stora majoriteten) i onödan, dels för arbeta preventivt med riskbruksgruppen och sist men inte minst för att att verkligen se dem som behöver hjälpen allra mest. Ställ frågan "varför?". Vi är ofta alldeles för upptagna med att tvinga folk att sluta missbruka att vi inte bryr oss om vad som ska komma i dess ställe.

För att detta ska bli möjligt måste vi komma bort från den svartvita och ofta fördomsfulla bild som finns om bland annat cannabis i Sverige. Polisen och socialtjänsten berättar av naturliga orsaker de svarta historierna. De träffar sällan rekreationsbrukarna utan betydligt oftare de personer som har betydande missbruksproblem som påverkar hela tillvaron negativt. Det blir lite som att låta en alkoholterapeut beskriva hur svenska folket dricker.

Se: Orford, Jim, Excessive appetites: a psychological view of addictions, 2nd ed., Wiley, Chichester, West Sussex, England, 2001