Norge samlar sig

Dimman klarnar kring gårdagens attacker i Norge. En ensam gärningsman, Anders Behring Breivik, är gripen. Dödstalet har stigit till chockerande 84 på Utøya vilket ger totalt 91 döda. Det är ofattbart.

En gissning är att attentatet i Oslo var en avledande manöver för att köpa tid för attacken på Utøya, en attack som sägs ha pågått i runt två timmar. Vi kan minnas tidigare massakrer mot ungdomar på skolor och universitet, som den på Columbine High 1999 eller Virginia Tech 2007 som tog 15 respektive 33 liv, inklusive gärningsmännen själva. Breivik lyckades döda betydligt fler. Han verkar däremot inte ha haft som mål att själv dö utan lät sig i stället gripas.

Hatet mot gärningsmannen är naturligt och illustreras bland annat av Facebookgrupper som kräver att han avrättas. Det officiella Norge är desto mer behärskat. Sådana här händelser sluter ett folk samman. Stoltenberg har påpekat vikten av att denna händelse inte gör Norge till ett mindre öppet och tolerant land. Ty det finns inget sätt att undvika att enskilda personer begår sådana här brott av sina egna personliga motiv.

Breivik beskrivs som nationalist och islamkritisk. Attackerna har alltså inget med islamistisk terrorism att göra, som vissa förutspått. Vilket kanske är bra i det större perspektivet. Då slipper vi diskussioner om riskerna med att engagera sig internationellt och vi slipper höra populistiska krav på isolering. Nu var det en blond norrman som utförde massakern utifrån egna förvirrade motiv.

De politiska konsekvenserna satta åt sidan handlar gårdagens tragedi först och främst om förlorade människoliv, om sorg och livslång saknad för mängder av familjer när bröder, systrar, fäder, mödrar, pojkvänner, flickvänner och barn har fråntagits rätten att leva. Till dem går mina tankar just nu.