Att förstå

Historikern Walter Laqueur har uttryckt det bra: "Det finns vissa situationer som är så extrema att det krävs en enastående ansträngning för att förstå deras avskyvärdhet, om man inte själv råkade bevittna dem." Han borde veta. Laqueur, som lämnade Tyskland 1938, förlorade nämligen sina föräldrar i Förintelsen. Således ett offer men ändå inte ett vittne till det fruktansvärda. Kanske har han ägnat sitt liv sedan dess åt att försöka förstå.

Det som inträffade i Norge fredagen den 22 juli 2011 var just en sådan extrem situation som vi inte riktigt klarar av att förstå. Vi är lyckligtvis inte vana vid det. Det är därför programledare i TV:s morgonsoffor famlar efter orden och ställer konstiga frågor. Personer som är vana vid att prata om dagens inrikespolitiska händelser, Juholts mustasch eller höstens klädmode ska plötsligt, med experthjälp i studion, försöka få tittarna att förstå hur man tacklar förlusten av ett barn. Ändå vill vi ju förstå. Vi suktar efter detaljerna i det fruktansvärda. Hur betedde sig mördaren? Vad sade han? Vad ligger bakom?

Att förlora ett barn, hur klarar man det? Man klarar det därför att det inte finns något alternativ till att kliva upp nästa morgon. Livet måste fortsätta, trots smärta, saknad, sorg, bitterhet och alla känslor däremellan. Livet går vidare därför att det måste gå vidare. Men det blir aldrig detsamma. En förälder som förlorat ett ungt barn sade en gång att hon inte gillade uttrycket "börja ett nytt liv" eftersom det lät för positivt. Det var snarare ett annat slags liv det var frågan om. Ett liv hon dessutom inte själv hade valt.

Så kommer det att vara för de dussintals norska familjer som efter initial chock och tvivel, efter begravning och inledd sorgeprocess ska tillbaka till något slags vardag igen. Det är då det verkligt jobbiga börjar, ty det är då man förväntas vara "på banan igen". Födelsedagarna, högtiderna, grannarnas barn som tar studenten, får jobb och gifter sig - alla dessa ständiga påminnelser om vad som kunde ha varit men som aldrig kommer att bli. Det är då förlusten närmast ekar.

Denna process genomgår många människor varje vecka, månad och år i Sverige. Det är anhöriga till personer som dött i sjukdomar eller olyckor, fallit offer för brott eller avslutat sina egna liv alldeles för tidigt. Händelser som ger notiser i tidningarna. Sorgen efter varje människa är unik, men den kan kompliceras av en rad faktorer. Att inte veta varför, att inte ha någon kropp att begrava eller att själv känna skuld till det inträffade kan försvåra sorgarbetet eller förhindra att det över huvud taget uppstår en sorgeprocess. Det meningslösa våld som Anders Behring Breivik stod för blir omöjligt att förstå, än mindre att acceptera. Kanske får vi därför helt enkelt acceptera att vi inte kan förstå.

Livet går ändå vidare på något sätt. Det är människans fantastiska anpassningsförmåga under föränderliga omständigheter som gör att vi faktiskt vänjer oss, kliver upp på morgonen och lagar frukost även när livet har förvandlats till ett helvete vi innan aldrig trodde vi skulle kunna överleva.

Någon har beskrivit hjärtat som ett pussel. Det går visserligen att lägga till nya pusselbitar, men den bit som saknas kan aldrig någonsin ersättas. Det enda rimliga är att försöka göra så mycket bra och positivt av den situation som vi visserligen inte valt själva men som vi ändå hamnat i. Så skapar vi chansen till ett annat men ändock bra liv igen.