Härskarteknik för drogförbud

Jörgen Svidén hos European Cities Against Drugs slår ett slag för kriget mot narkotikan när han på SvD Brännpunkt argumenterar mot en liberalisering av politiken.

Svidén erkänner att förbudet stigmatiserar missbrukarna. Har drar vårens understatement när han hävdar att Sverige har "förbättringspotential" på detta område. Men hur kommer man runt detta när polisen tar kissprover på programledare på en fotbollsstadion och när man utdömer några av de längsta fängelsestraffen för just narkotikabrott? Ett problem med den svenska nolltoleransmodellen är att den inte skiljer på brukare och missbrukare (i svensk kontext finns inga brukare av narkotika). Det betyder att alla, både den hemlöse heroinisten med åratal av tungt missbruk bakom sig och den socialt välanpassade festprissen, betraktas som missbrukare och i behov av hjälp. Visst behöver missbruksvården förbättras på en rad områden - framför allt behöver samverkan mellan socialtjänsten, psykiatrin och behandlingsdelen förbättras - men förbudspolitiken verkar snarast kontraproduktivt i det avseendet.

Det är inte ett problem i sig att någon börjar använda en drog. Miljoner svenskar använder droger - vi dricker, vi röker och äter värktabletter. Problemet är när rekreationsbruket övergår i en problematisk konsumtion och en addiktion uppstår. Detta inträffar för långt ifrån alla. I Sverige finns en felaktig föreställning om att narkotika är något väsensskilt från alkohol eller annat som går att missbruka (sex, shopping, spel och så vidare). Det går att bruka narkotika precis som det går att bruka alkohol, ha måttligt sex, handla lagom och inte kasta bort alla inkomster på Jack Vegas. För personer med missbruksproblematik går det ofta (inte alltid) att hitta orsaker i personens sociala situation. Nolltoleranspolitiken skjuter emellertid in sig på drogen och inte orsakerna till missbruket. Drogen blir giftet i det samhälleliga blodomloppet från vilket allt elände förknippat med missbruk härrör.

Svidén kör med gammal klassisk härskarteknik när han förminskar alla som ifrågasätter den rådande politiken som "ett fåtal personer" med en stark budget och som "skriker högt". Jag antar att Kofi Annan och en rad före detta presidenter är de "avdankade politiker" han avser. Svidén ignorerar fullständigt de sakliga argument som finns mot den rådande förbudspolitiken. Han ignorerar sönderfallande samhällen när drogkarteller slåss om marknaden. Han ignorerar 40 000 döda i Mexiko sedan president Calderón förklarade krig mot narkotikan. Han ignorerar att missbruket i Portugal sedan avkriminaliseringen inte alls har ökat. Och han ignorerar att användningen av narkotika bland yngre i Sverige ökar trots nolltoleranspolitiken.

Det är så här försvararna av den restriktiva narkotikapolitiken arbetar. De bortser från sakliga motargument och hänvisar i stället till vilket brett opinionsmässigt stöd som den rådande policyn har. Detta är inget argument, det är ett svepskäl för att kunna fortsätta driva en misslyckad politik.

Svidén har en poäng i att de kriminella organisationerna förmodligen inte skulle försvinna helt och hållet bara för att narkotikan legaliserades. Han jämför med alkohol- och tobakssmuggling som är ett växande fenomen trots att det rör sig om lagliga produkter. Men har han månne funderat över varför människor smugglar sprit och cigaretter? Rimligen beror det på att både tobak och alkohol straffbeskattas hårt i länder som Sverige och att tillgången på alkohol starkt begränsas enligt svensk lag. Här är det alltså inte ett förbud men väl en reglering från statens sida som föder smugglarna och sätter tullen i arbete.