Alarmism på tillbakagång

Enligt en ny SOM-undersökning anger endast 14 procent av svenskarna miljön som ett av de viktigaste samhällsproblemen. Eftersom "miljö" i dessa tider har blivit detsamma som "klimat" kan vi anta att det är så frågan har tolkats. Det är en tydlig nedgång, åren 2007-2009 var ungefär var femte svensk oroad över miljön/klimathotet.

En förklaring till det minskande intresset bland svenskar tros vara att media inte är lika alarmistisk som för några år sedan, då klimattoppmöten och smältande isar var på förstasidorna. I så fall är det en positiv utveckling. Att skrämma slag på folk i så hög grad att lågstadiebarn går omkring med ont i magen är ingen bra idé, även om det är precis det många klimatalarmister är ute efter för att göra människor "medvetna".

Jag tillhör dem som tycker att miljön är en viktig fråga men inte ställer upp på den klimatalarmistiska visionen om att ställa om samhället snabbt och radikalt i syfte att bemöta fantasihot om sex meter högre havsnivåer. Vi bör energieffektivisera, återvinna allt som går, vi bör få ned utsläppen och vi bör absolut arbeta för en på alla sätt bättre miljö för både människor och djur. Men detta kan vi göra utifrån argumentet att det är behagligare att leva där avgaser inte färgar köksfönstret svart, där man inte behöver köpa vatten på flaska och där soporna inte kastas i första bästa dike runt hörnet. Det handlar i så mån om en medvetenhet, att få människor att bry sig om sin närmiljö. Det räcker att ta en titt i ett soprum i ett vanligt bostadshus för att förstå att inte heller vi svenskar är så perfekta här.

Här i Kina har miljön fått en allt större betydelse. Det märks på både stora och små saker, från allt till satsningar på förnyelsebara energikällor till att affärer har börjat ta betalt för plastpåsar. Men vad som egentligen slängs för återvinning i "recycle"-korgarna vete tusan. Flaskor och burkar är det i alla fall inte.