Ris och ros om missbruksutredningen

Gerhard Larssons missbruksutredning lyfter fram många problem inom den svenska missbruksvården i ljuset. Det är uppenbart att åtgärder behöver vidtas och i utredningen föreslås tämligen omfattande förändringar. Tyvärr fastnar utredaren i övertygelsen om missbruk som ett sjukdomstillstånd vilket gör att det blir ett för stort fokus på medicinsk behandling. Missbruk är mer komplext än så.

Utredaren vill se en mer kunskapsbaserad vård i hela landet. Ett förslag är att överflytta ansvaret från kommunen till landstinget. Kommunen ska behålla ansvaret för boende, jobb och försörjning medan landstinget ska överta ansvaret för själva behandlingen av missbrukaren. Mycket i utredningen är bra. Kompetensen behöver stärkas. Det finns brister i tvångsvården. Men det finns också brister.

Behandling är inte nödvändigtvis ett måste för att bli fri från ett missbruk. Majoriteten av alkohol- och narkotikamissbrukare blir faktiskt nyktra/drogfria utan professionell hjälp. Sjukdomsbegreppet antyder dock det motsatta, nämligen att den som missbrukar alkohol eller droger behöver behandling av något slag för att bli frisk. Om vi utgår från detta felaktiga påstående, vilket många verkar göra, återstår att avgöra vilken behandling som i så fall är den bästa. Här blir det snårigt. Tidernas största forskningsprojekt på matchning av alkoholbehandling (känt som Project MATCH) undersökte utifrån en mängd hypoteser vilken behandling som bäst kunde tänkas passa olika sorters individer med olika förutsättningar. De överraskande slutsatserna blev att kognitiv behandling, motivationshöjande (MET) och 12-stegsinriktad behandling alla gav ungefär samma resultat oberoende av individens problematik.

Vilken sorts behandling som är aktuell styrs dock ofta av trender. Just nu är kognitiv behandling på tapeten, vilket gör att kommuner ofta väljer att enbart erbjuda sådan behandling. Viss behandling, som den 12-stegsinriktade, är dock väldigt speciell och passar inte alla.

Gerhard Larsson vill upptäcka riskbruk genom att tvinga distriktsläkare att fråga patienter med helt andra åkommor om hur det står till med spriten. Sådana förfrågningar kan lätt bli kränkande för en person som söker hjälp för något helt annat än missbruksproblem. Det blir ett onödigt snokande. Dessutom har Sverige till följd av sin narkotikapolitiska policy en rätt märklig syn på vad missbruk är. När det gäller alkohol delas bruket in i bruk, riskbruk och missbruk. För narkotika finns emellertid enbart missbruk som begrepp, vilket gör att den mångårige heroinisten jämställs med den som röker hasch. Båda hamnar på samma ställen, både erbjuds liknande hjälp. För ungdomar räcker det med en mycket vag misstanke för att de ska kallas in på (frivilliga) kissprover.

Det som behövs är inte nödvändigtvis att ansvar flyttas över till annan huvudman utan en bättre samverkan mellan de olika huvudmännen. Missbrukare som kommer i kontakt med socialtjänsten har inte sällan en problemkomplexitet. De har psykiska besvär, inte sällan ADHD, struliga familjeförhållanden och ovanpå detta ett missbruk som kostat dem både jobb och bostad. För en sådan klient är det oerhört viktigt att kommunen och landstinget kan samarbeta. Case manegers ska underlätta den biten, är det tänkt, men ofta finns någon sådan inte att tillgå. Strategier för samverkan används inte. Hur det går för klienten beror mycket på hur aktiv socialsekreteraren är när det gäller att ställa honom eller henne i kö för träningslägenhet samt hitta ett lämpligt stödboende som möjliggör en drogfri tillvaro. Och socialsekreterare är inte sällan överlupna av arbete. Personer som har ett oerhört stort behov av struktur för att få sin vardag att gå ihop lämnas inte sällan i ett smärre kaos. Vägen ut i missbruk igen är öppen.

Verktygen finns till hands. Psykiatri, läkare, behandling, drogfria stödboenden, boende- och utslussenheter med tillgång till tränings- och försökslägenheter och metadonbehandling för den som behöver det. Allt finns. Problemet är att samverkan är dålig, att prestige- och revirtänkande kommer i vägen och att fullständig drogfrihet eller nykterhet är enda alternativet för den som vill ha ett boende. Bakslag kan kosta oerhört mycket för klienten, även om ansvaret för bakslaget är delat. Det är inte alls säkert att lagstiftning som tydliggör rollerna, som Gerhard Larsson föreslår, nödvändigtvis hjälper.

Villkoren för den som stämplats som missbrukare är oerhört mycket hårdare än för alla andra i samhället. Inte nog med att det finns ett stigma och en allmänt nedlåtande attityd gentemot denna heterogena grupp, den hjälp som erbjuds förutsätter fullständig nykterhet och drogfrihet. Vi andra kan med gott samvete ta oss en öl på fredagskvällen. En person som fått stämpeln missbrukare, oavsett vilket missbruk det handlar om, kan bli av med sin lägenhet.