Nolltoleransens Kalifornien

Uppdrag granskning har följt upp ett tidigare reportage om hur personer dömda för sexbrott mot barn i Sverige släppts ut utan övervakning och begått nya brott. De har tittat på hur vården av dömda sexbrottslingar ser ut - och hur man "löser problemet" i Kalifornien.

I Sverige har vi länge haft en rättsuppfattning som säger att den som begått ett allvarligt brott ska ta sitt straff, om nödvändigt behandlas och sedan slussas ut i samhället igen och få möjlighet att börja ett nytt hederligt liv. Vi vet att fängelsemiljön för flertalet inte är en särskilt konstruktiv miljö om man vill lämna brottets bana bakom sig. Oräkneliga är sannolikt de brott som planerats bakom Kriminalvårdens portar och galler. Men vi har ändå bestämt oss för att fängelse är ett straff samhället ska döma ut i vissa fall. Inom dessa ramar bör ansträngningar göras för att återfallsrisken blir så liten som möjligt.

I Kalifornien får personer som dömts för sexbrott, oavsett om offret varit vuxet eller underårigt, en GPS-boja fäst på sitt ben. Under de minst tre år som bojan ska sitta där har polisen rätt att, utan konkret misstanke om att personen har återfallit i brott eller planerar att göra det, när som helst stoppa och undersöka personen samt genomföra husrannsakan. Av inslaget att döma verkar polisen tycka om att göra överraskningsvisiter bara för att de kan. De är ju good guys som bekämpar bad guys. Hög återfallsrisk eller ej, i Kalifornien behandlas alla som dömts för sexbrott lika. Även om det handlade om sex under samtycke mellan två tonåringar. Och i sexbrottsregistret finns man livet ut. Genom en app kan man i mobiltelefonen se var alla sexbrottsdömda bor.

Jag förstår och instämmer i åsikten att sexbrott mot barn, och vuxna, är fruktansvärda och bör bestraffas och i möjligaste mån förhindras. Men vi får inte avskaffa vår rättsstat i kampen mot en liten grupp aktiva pedofiler. Vi måste komma ihåg att risken att ens barn ska utsättas för brott av en pedofil är extremt liten, även om medias löpsedlar kan ge en annan bild. Risken för återfall bland dem som dömts för sexbrott är också den väldigt liten jämfört med många andra brott (ungefär var tionde återfaller jämfört med nästan varannan som dömts för narkotikabrott).

Att låta en sexbrottsdömd stå kvar i ett register livet ut motverkar aktivt att personen i fråga någonsin kan leva ett normalt liv igen. I Kalifornien är det svårt att ens få en bostad för den som är dömd. På vilket sätt motiveras den dömde att leva ett hederligt liv om polis, rättsväsende, politiker och grannar är övertygade om att han kommer att återfalla i brott? Det kaliforniska övervakningssystemet underkänner dessutom statens eget rättssystem eftersom det uppenbarligen påvisar att personer som släpps ut på gatan igen är så farliga att de måste övervakas dygnet runt.

USA är på många sätt typexemplet på vilken sorts kriminalpolitik vi inte bör ta efter i Sverige. Det behöver vidtas åtgärder mot det lilla fåtal individer som utgör ett uppenbart och långsiktigt hot mot andra människors liv och hälsa. Det finns en anledning till att Leif Axmyr, Sveriges längst sittande livstidsfånge, aldrig lär komma ut igen. Lika borde det kunna fungera med personer som har en aktiv pedofili. Om dessa döms till vård borde de kunna kvarhållas så länge det anses nödvändigt. Ett tidsbestämt fängelsestraff är poänglöst om personen är lika benägen att begå nya brott efter avtjänat straff. Då har något brustit.

Vad som fungerar och inte fungerar i behandlingen av personer med pedofil läggning vet vi inte mycket om, erkänner Niklas Långström som gått igenom den forskning som finns globalt. Kriminalvårdens ROS-program kanske fungerar. Att läget är som det är kan kanske förklaras med att viljan att behandla sexbrottsdömda länge varit låg i världen. Straff, gärna drakoniska sådana, har prioriterats, ofta utifrån övertygelsen att våldtäktsmän inte kan behandlas.

Alla kan begå misstag, alla är värda en andra chans. Kaliforniens övervaknings- och registersystem motverkar all form av återanpassning in i samhället igen. Det uppmanar tvärtom utslagning och återfall. En person som redan är dömd av hela sin omgivning har inget att förlora. Det finns onekligen mer att göra för att återanpassa personer som dömts för allvarliga brott i Sverige. Men skillnaden mellan Sverige och Kalifornien är att vi åtminstone har viljan att göra det.