I kufarnas och bråkstakarnas rike

Stormen i det piratpartistiska vattenglaset över nomineringen av HAX till partistyrelsen illustrerar två saker: 1) Piratpartiet är på väg att fullständigt kollapsa i interna stridigheter och övertas av stadgetuggande kufar. 2) Partipolitik är inget för fritänkare.

Det sistnämnda är förstås ingen nyhet. Mången vettig person har kastat både sina övertygelser och sitt vett överbord och konverterat till ja-sägarklubben efter utnämningen till ett högre politiskt uppdrag. Det händer med förment liberala riksdagskandidater efter varje riksdagsval. Gamla MUF-are och LUF-lare som lockat liberala och libertarianska väljare stänger den frihetliga dörren så fort de kommit innanför riksdagens kammare och säkrat sin ekonomiska framtid.

Jag har aldrig röstat på Piratpartiet. Huvudskälet har varit att partiet varit för smalt och inte tagit ställning i för mig grundläggande frågor. Sedan har jag tyckt att partiet många gånger framstått som amatörmässigt och för kufigt. Detta har verkligen fått ytterligare stöd de senaste dagarna inför partiets årsmöte och nomineringen av HAX till styrelsen.

Personer utan direkt insyn i Liberaldemokraternas verksamhet försöker tolka skeendet från sina positioner utifrån och högljutt framföra "bevis" för att HAX har ljugit och bedragit sin omgivning inför nomineringen till Piratpartiets styrelse. Den som har följt mailinglistorna sedan Alexander Bard lämnade Liberati och grundade Liberaldemokraterna och känner såväl Henrik Alexandersson som Bard och andra i L vet att detta inte stämmer. Övriga får fortsätta att gissa och "välja sida" i detta ytterst onödiga och fåniga skådespel. För att hjälpa er på traven har HAX nu valt att med största möjliga tydlighet klargöra sitt samröre med L.

För den konspiratoriskt lagde, för alla stadgeeonanister, alla haverister inom piratrörelsen och alla som gillar att kasta lösa anklagelser mot andra människor kommer detta förstås inte att räcka. Det ska ju bråkas för bråkandets skull. Vid sidan om denna soppa finns också en person som är så bitter i sin egen tillvaro att han ägnar tid och kraft åt att anklaga Alexander Bard för att ha stulit namnet "Liberaldemokraterna" från honom och censurera alla med någon sorts koppling till L på sin blogg. Det är kort sagt svårt att hitta något konstruktivt på denna sida galaxen.

Jag har ungefär samma inställning till Liberaldemokraterna som HAX: Ett välkommet och intressant initiativ som jag vill se hur det utvecklas innan jag väljer att vara aktiv på riktigt. Jag står helt bakom synen på kroppslig autonomi, en fråga jag som bekant driver hårt här på bloggen. Jag är samtidigt ytterst tveksam till idén om medborgarlön, men har inte fördjupat mig i frågan på allvar ännu. Jag har skrivit några inlägg på den interna mailinglistan, men jag drar mig för att kalla mig liberaldemokrat. Dels eftersom jag sedan tiden som partipolitiskt aktiv har en viss allergi mot att sätta en förpliktigande stämpel på mig själv, men också för att Liberaldemokraterna än så länge endast är ett nätverk, ett projekt ingen riktigt vet vad det kommer att resultera i. Så jag avvaktar och följer utvecklingen med intresse tills vidare.

Piratpartiet har på många sätt stor potential. Valresultatet i EP-valet 2009 bevisade förstås detta, men även det faktum att integritetsfrågorna aldrig har varit viktigare att driva än just nu visar på att idéerna som partiet företräder behövs. Men de kommer aldrig att få något genomslag i svensk inrikespolitik så länge de drivs av Piratpartiet i dess nuvarande form. Partiet behöver personer som kan organisation, som vet hur man når ut till vanliga väljare (det räcker inte att locka fåtalet entusiaster för att nå fyra procent av väljarkåren) och som har lite politisk smartness. Hela havet stormar är ingen rekommendabel organisationsteori.

Dubbla medlemskap och samarbete över partigränserna är den idé Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder med flera har drivit. Onekligen har det väckt ont blod och säkert har det inte skötts på bästa sätt gentemot Piratpartiet. Men i stället för att söka försoning och samarbeta med alla krafter som egentligen vill åt samma håll, vänds kniven i bitterhet mot de egna leden. HAX är alltså tillsammans med Rick Falkvinge och Christian Engström en av få som i sitt dagliga arbete faktiskt gör något konkret i integritetsfrågorna. Honom ger sig nu mobben med alldeles för mycket fritid på. Det är så oerhört idiotiskt.

Små oppositionella grupper behöver samarbeta, inte göra fiender av varandra och förgås i sekteristiskt krig. De som tackar och tar emot heter Bodström, Ask och Pehrson.