Fucked for life?

"Men varför stanna där? Varför inte vräka alla som döms, oavsett för vad, för säkerhets skull. Så kan de dömda leva i särskilda läger i skogen, Kulbon, och utföra Fas3-arbeten eftersom ingen annan ändå anställer dem."

Malin Siwe skriver utmärkt om den växande trenden med krav på utdrag ur belastningsregistret när man arbetar i offentlig sektor. Privata företag följer efter. Vi är på väg att få ett samhälle där personer som begått en dumhet fortsätter att bestraffas även efter rättvisan sagt sitt.

Vi brukar vara ense i Sverige om att den som har sonat sitt brott, oavsett om det var att betala sina böter, göra samhällstjänst eller sitta bakom lås och bom, ska slussas in i samhället bland övriga medborgare igen. Få en chans att börja om. Det växande intresset för människors tidigare synder motarbetar detta perspektiv.

Och skapar det inte en falsk trygghet? Ärligt talat är det ju faktiskt endast personer som varit klantiga nog att åka fast som straffas. Inte alla som begått brott. Patrik Sjöbergs historia om övergrepp från tränaren Viljo Nousiainen har aktualiserat frågan om ideella föreningar borde få rätt att begära ut registerutdrag. Det ironiska är att detta inte hade stoppat Nousiainen eftersom han, såvitt vi det, inte var dömd sedan tidigare.

Jag känner till fall där ex-kriminella faktiskt fått praktik och sedan anställning just tack vare att de varit öppna med sin kriminella bakgrund. Men detta är droppar i ett hav av fall där folk som tidigare begått dumheter sorteras ut och får allt svårare att komma tillbaka till ett vanligt liv eller leva upp till sin potential. Jag har full förståelse för, och instämmer i, att dagis och skolor har policies om att inte personer dömda för sexbrott mot barn ska få anställning. Ej heller är det särskilt lämpligt att någon som dömts för terrorbrott blir säkerhetsansvarig på Forsmark.

Detta är dock övertydliga, glasklara fall. Det finns ingen anledning att någon som dömts för stöld automatiskt skulle vara olämplig att arbeta inom äldrevården. Inte heller är den som har dömts för rattfylla självklart olämplig som revisor. Och så vidare. Särskilt inte om brottet begicks för väldigt länge sedan. Ändå sprider sig trygghetsnarkomanin och vilka brott som anses relevanta faller bitvis undan. Samma logik gäller när vi bedömer politikers lämplighet, men där är granskningen etter värre.

Någonstans här glömmer vi att vi faktiskt alla är felbara människor och att vi i ett civiliserat samhälle förtjänar en andra chans.