Det handlar om tolerans

Jag följer händelseutvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern med största intresse och fascination. Det är få saker som är vackrare än när ett förtryckt folk, eller en nedtryckt person, reser sig och vägrar ta skiten längre (det är därför vi älskar det här).

I Tunisien började pressen direkt efter Ben Alis fall skriva fritt om hur regimen skott sig på folket i alla år. Egypten har folket gått till val om en ny konstitution. I Syrien sliter människor ned affischer föreställande Basher al-Assad och trotsar dödsföraktande kulor och säkerhetstjänst när de går ut på gatorna och kräver demokrati. I Libyen fortsätter striderna mellan rebeller och Gadaffis armé och utgången är fortfarande oklar. Sverige skickar Jas Gripen-plan för att åtminstone få vara med på ett litet hörn.

Jag slås också av hur de libyska rebellerna, mellan alla "Allahu akhbar"-utrop, resonerar överraskande moget om demokratins förutsättningar. Någon sade att demokrati förutsätter tolerans. I Sverige har vi redan demokrati. Men hur tolerant är vårt land, egentligen? Tolererar vi att andra lever annorlunda än vi själva? Respekterar vi olikheter och avvikelser? Accepterar vi att alla inte resonerar som vi själva? Vissa gör det, men långtifrån alla. Politiker strävar ständigt efter att göra sin egen privatmoral till lag. Det är vad själva jobbet går ut på, det är då man "bygger samhället".

De har förstås gott sällskap av folk runt om i landet som utgår från att deras egna värderingar är de bästa och därför bör gälla för alla. Utifrån denna logik blir det också en självklarhet att den som vill se en liberalisering av narkotikalagstiftningen själv använder droger och att den som vill avskaffa sexköps- och kopplerilagarna själv köper sex. Så måste det ju vara.

Men nej, det handlar inte om något strikt egenintresse. Det handlar om principer. Och, i slutändan, om tolerans gentemot din nästa. Ska det vara så svårt att förstå?