Den 8 mars. Internationella kvinnodagen. Lita på att det kommer att snackas genus så det står härliga till i dag. Metros löpsedel skriker ut "Ta för dig!" med underrubriken "Därför är kvinnor bättre än män". Det är svårt att föreställa sig den omvända vinkeln.
Kvinnor utmålas ständigt som svaga och utsatta av svenska medier. Män, å andra sidan, är förövare. Män våldtar, misshandlar och sitter i sina soffor och dricker öl medan kvinnan i hushållet sliter i sitt anletes svett med hushållssysslor och barnskötsel. Bilden av kvinnan som hushållsslav stämde en gång i tiden. Den gör det inte längre. Nya generationer svenska män tar större ansvar för både barn och hem. Det vi vill är dock att få bestämma detta själva, att slippa påbud från politiker och genusvetare för hur vi ska förväntas bete oss. Kvinnor är alltså offer i mediernas dramaturgi. Både hemma och ute på stan. Det spelar då ingen roll att de flesta som misshandlas och mördas är män och att det farligaste, eller minst säkra, man kan vara på stan en svensk lördagskväll är en ung man, inte en kvinna.
Nu är jag ingen manschauvinist utan tvärtom en helt vanlig man som diskar, städar, tvättar, stryker skjortor, hänger gardiner och lagar mat. För mig är det en självklarhet att dela på hushållssysslorna i en samborelation. Hur andra människor väljer att fördela sitt arbete bryr jag mig däremot inte i. Det borde ingen annan göra heller, men det är just här många får så svårt att hålla fingrarna i styr. Det är helt enkelt för lockande att med lagstiftning tvinga andra att leva efter ens egna värderingar.
Könsroller kritiseras ofta som själva motorn i ojämlikheten mellan könen. Jag tror inte att dessa invanda roller nödvändigtvis enbart behöver vara något negativt. De kan både ge trygghet och vara begränsande. Även om det oftast är kvinnor som avses när könsroller diskuteras finns förstås också stereotypa bilder av hur en man ska vara. Som man förväntas man ofta vara praktiskt lagd, kunna fixa med bilen och vara allmänt händig. Är det något fel på datorn på jobbet ropas det normalt också efter närmsta man. Så här fungerar vi människor. Det är lätt att säga att vi alltid i varje situation ska se människor som unika individer, inte som kön eller sexuella läggningar, men för att vår verklighet ska bli begriplig behöver vi ett visst mått av generalisering och systematisering i vardagen. Sådant får vi helt enkelt leva med.
Samtidigt som vi simmar vidare i vår lilla svenska ankdamm pågår ett fruktansvärt kvinnoförtryck i många länder. I skurkstater som Iran är förtrycket lagstiftat. I andra länder, som Afghanistan, är det gamla sedvänjor som lever kvar och gör livet surt för den kvinnliga delen av befolkningen. Samtidigt som kvinnor stenas till döds i Iran och småflickor gifts bort i Afghanistan diskuteras hur många pappamånader män ska tvingas ta ut i Sverige. Ändå hävdar tokfeminister som Gudrun Schyman att förtryckets strukturer är desamma i dessa tre länder. Sådana uttalanden, adderat till Fru Gårman, jämställdhetsstrateger och det förtryckande i rosa flickkläder, fäller onekligen ett löjets skimmer över den svenska jämställdhetsdebatten. Vad dessa fånigheter kan resultera i lär vi få bevittna i Simrishamn, där Fi gjorde ett starkt val i höstas.
Radikal- och statsfeminister får givetvis tycka vad de vill. Det grundläggande problemet är att de vill att politiken ska gå in och reglera hur du och jag lever våra liv. Det är således fråga om samma klassiskt kollektivistiska politik som vänsterpartier propagerat för i alla tider (vilket gör borgerliga politikers omfamning av vänsterfeminismen svårbegriplig). Allt detta för att vi alla ska uppnå Jämställdhetsutopia. Den sortens politiska klåfingrighet måste även fortsättningsvis bekämpas med kraft.
Skulle vara intressant att se dessa galenfeministerna vilja andra titeln Moder Jord till Fader Jord.
SvaraRaderaDet kommer dock inte handa, de ar for upptagna med den kvinnofortryckande symbolen Herr Garman......