Västvärldens skam

Västvärldens tvehågsenhet när de demokratiska värdena står på spel är inget nytt fenomen. Samma minst sagt pragmatiska syn på demokrati och mänskliga rättigheter såg vi under och efter andra världskriget. Vi såg det även när de baltiska staterna bröt sig fria från Sovjetunionen. Inte minst är det stormakter, vars strategiska intressen styr alla ställningstaganden, som beter sig på detta sätt. Därför kan USA störta vissa diktaturer och liera sig med andra förtryckare utan att skämmas. Hänsyn för mänskliga fri- och rättigheter kommer i andra eller tredje hand.

Politiker älskar att prata. President Barack Obama är förmodligen den främste retorikern bland amerikanska presidenter på många år. Men när saker verkligen ställs på sin spets sviktar både USA och EU i sin demokratisyn och kan inte ens förmås göra tydliga uttalanden för en förtryckt opposition i en nordafrikansk diktatur. Allt handlar om politisk stabilitet och personliga kontakter. När ett folk har fått nog av sin förtryckare och vill kasta ut honom, blir västvärldens stolta demokratier därför ängsliga. Hosni Mubarak har varit en nära allierad till USA och Israel i Mellanöstern och även haft vänskapliga kontakter med flera europeiska stater. Det är således inte alls förvånande att företrädare för USA och EU inte tar ställning för det egyptiska folkets krav på frihet utan kommer med svävande och innehållslösa uttalanden om behovet av stabilitet och ansvar. Sverige har inte varit ett dugg bättre. Alla vackra tal om demokrati ekar pinsamt tomma.

Vi kan räkna med en ännu fegare hållning från USA och EU när det i framtiden höjs krav på demokratiska förändringar från kinesiska oppositionella. Då kommer västvärldens ledare att predika behovet av lugn och stabilitet. Det är politik när den är som snuskigast, mest ryggradslös och hycklande.