Skyll inte på drogerna

Aftonbladet slänger upp "före och efter"-bilder på drogmissbrukare. "De började med alkohol och cannabis", skriver tidningen och höjer därmed ett varningens finger. Det är fråga om typisk sensationsjournalistik.

"Varenda människa jag träffade och intervjuade, som inte bara var missbrukare av metamfetamin, utan också missbrukade kokain eller heroin, hade inlett sitt missbruk med någon mer ”oskyldig” drog, som alkohol eller cannabis", berättar biträdande sheriff Ben King i Oregon, som var delaktig projektet med att sammanställa dessa bilder. Detta ska förstås tolkas som ett argument för gateway-tesen, nämligen att den ena drogen automatiskt öppnar dörren till den andra. Från alkohol eller cannabis till heroin och rakt ned i fördärvet. Det är en mycket grov förenkling av missbrukets problematik och komplexitet.

Jag har träffat många missbrukare och före detta missbrukare som endast har missbrukat en drog under hela sina liv. De kan förstås ha testat andra droger men kommit till slutsatsen att den inte var något för dem. Det finns faktiskt gott om personer som i huvudsak brukar eller missbrukar exempelvis amfetamin eller cannabis. Gateway-tesen är i första hand en politisk tes och ett viktigt argument i "kriget mot narkotikan". Den företräds förstås av personer som Maria Larsson (KD), Johan Pehrson (FP) och extremistorganisationer som Föräldraföreningen Mot Narkotika (FMN), som i debatter på fullt allvar har hävdat att distinktioner mellan olika droger är meningslösa eftersom "allt är samma skit". En sådan hållning erbjuder inget som helst utrymme för att förstå varför människor missbrukar det ena eller det andra.

I den svenska debatten finns fortfarande mytbilden om "djävulen i flaskan". Det pratas fortfarande om "inkörsportar" och om att "halka dit" när någon använder en illegal drog. Vi behöver komma bort från synen på drogen som ett ondskans verktyg som besmittar samhället och i stället ställa oss frågan varför vissa människor, en liten minoritet, hamnar i ett missbruk. Polisen och andra företrädare för den repressiva politiken vill rikta fokus mot drogernas farlighet. Det är ingen framkomlig väg. Människor som röker cannabis vet högst sannolikt om riskerna, precis som alla som dricker alkohol vet vad som kan hända om man häller i sig sprit dagligen i år efter år.

Professor Jim Orford, som skrivit mycket om addiktion, hävdar att vi måste komma bort från att se drogernas effekt på människor som universella (ofta illustrerade av "faktarutor" om hur man blir vid påverkan av en specifik drog) och i stället lyfta fram betydelsen av den sociala kontexten för varför vissa missbrukar men också varför de flesta inte gör det. Den sociala kontrollen hjälper oss att balansera livet mellan alla frestelser och måsten. Eftersom den sociala kontrollen är kontextberoende betyder det också att vad som betraktas som ett missbruk varierar mellan olika kulturer och tider. Det handlar således inte bara om drogen i sig utan också om den sociala kontexten. Konsekvenserna blir värre för en marginaliserad person utan socialt skyddsnät än en integrerad person som har ett bra stöd från både familj, vänner och arbetskamrater. Drogernas effekt blir därför olika på olika människor i olika kulturer och sociala kontexter.

Att klassa missbruk som en sjukdom, vilket är populärt i dag, är att ytterligare frånta individen ansvaret för egna beslut. Ingen rår ju för att man bli sjuk. Men att missbruka är ett beslut precis som det är ett beslut att sluta missbruka. Sjukdomsbegreppet indikerar också att personen i fråga behöver experthjälp, vilket vi vet inte stämmer. Flertalet som lämnar ett missbruk bakom sig gör det utan experter vid sin sida. Att sjukdomsklassa missbruket är nästan ett hån mot människor som genom egen motivation och egen vardaglig kamp har tagit sig ur ett alkohol- eller drogmissbruk.