"Det handlar om makt", sa feministen

Diskussioner om sex väcker känslor. Diskussioner om sexbrott eller påstådda sådana väcker vrede och tarvar feministiska förklaringar. Lägg till de storpolitiska aspekterna kring WikiLeaks och cirkusen kring Julian Assange och du har en nästan oslagbar mix. Plötsligt är en hel värld intresserad av det svenska rättsväsendet. Australiens Sverigeambassadör skriver brev till Beatrice Ask och ber om en rättvis prövning för Assange. Utlämning eller inte utlämning? Och mitt i allt detta ett till synes ganska fånigt fall om en eventuellt förstörd kondom.

"Men tänk om det inte är sexet det handlar om, utan makt? Om det är att sätta sig över gällande regler och någon annans vilja som är själva kicken?" Anna Laestadius Larsson försöker hitta en förklaring till varför Assange medvetet skulle ha tvingat till sig sex (särskilt med en person som han just haft frivilligt sex med). Den känns lite... svag.

Laestadius Larsson jämför med Silvio Berlusconi, som förnekat att han skulle ha köpt sexuella tjänster av den fagra "Ruby", Karima El Marough. Så fort vänsterfeminister diskuterar sexhandel (eller sex på "fel" sätt) plockas maktbegreppet fram. Detta är människor som uppenbarligen inte alls förstår sig på vare sig sexsäljare eller sexköpare och som tar tillfället i akt att använda sina egna förvirrade teorier på ett fenomen de själva starkt ogillar. Laestadius Larsson är i högsta grad en av dem. Hon har i åratal skrivit krönikor i Svenska Dagbladet och tycks brinna för att föra ut vänsterfeministiska ståndpunkter som ska fungera som rättesnöre för oss alla både i och utanför sovrummet.

I andra länder är det våldtäkt när man med våld har tvingat någon till sex. I min värld är det fortfarande så begreppet ska användas. I Sverige har våldtäkt kommit att betyda lite vad som helst. Sexbrott är knepiga. Det finns förstås en anledning till att så få anmälningar resulterar i en fällande dom. Förövaren är oftast en närstående, brottet sker i hemmet och det finns därmed nästan aldrig några vittnen som kan styrka offrets version. Det innebär att ord står mot ord. Det ska faktiskt inte räcka med en bra historia för att få någon dömd i en svensk domstol (även om vi vet att det inte sällan gör det då domstolen bedömer att offrets berättelse "bär det självupplevdas prägel"). Därför är det svårt att få någon dömd för exempelvis våldtäkt. Jobbigt för den som drabbats men nödvändigt för att upprätthålla någon form av rättssäkerhet.

Fallet Assange är lite förbryllande. Om jag haft sex med någon och somnat och sedan vaknar av att personen snikat till sig oralsex eller samlag skulle jag förmodligen 1) bli lite förvånad 2) bli lite irriterad och säga att jag hellre vill sova eller 3) tycka "varför inte?". Att gå till polisen skulle kännas väldigt avlägset i en sådan situation.

Det svenska rättsväsendet har hamnat i världens blickfång. Redan innan Julian Assange ställts inför rätta, vilket han inte nödvändigtvis kommer att göra, diskuteras svensk sexbrottlagstiftning långt utanför Sveriges gränser. Det är en positiv konsekvens av denna soppa.