Var rädda, tack!

Just nu sprids terrornojan som en löpeld över världen igen. "De kan slå till när som helst", får vi veta. "Ökat hot mot Sverige", påstår vissa. "Planerade attentat i Danmark har koppling till Sverige", berättas det. Självaste bin Ladin, terroristspöket i skägg, sägs ha godkänt. Är det så al-Qaida fungerar? Är bin Ladin själv världsterrorismens självaste enmansriksdag?

Visst är det obehagligt det där med terrorhot. Just oförutsägbarheten gör att rädsla och nojor tar fart. Det kanske värsta är att eftersom säkerhetstjänsternas arbete per definition är hemligt, kan ingen utomstående granska om huruvida det fanns grund för en höjd terrorberedskap, om de påstådda hoten var reella eller bara påhittade. Vi står utanför allt detta och har endast rykten och spekulationer att förhålla oss till. Vilket är ett klart argument för att hålla mössan på och vara på sin vakt mot allt som kan tänkas dyka upp i den politiska idélådan.

Jag minns faktiskt att jag kände vissa lätta obehagskänslor av att åka tunnelbana direkt efter den 11 september. Men det var förstås bara nojor, förmodligen precis de nojor som politiker, militärer och säkerhetstjänst vill att vi ska känna så att de kan legitimera mer övervakning, fler rättsövergrepp och fler stolspiller i trygghetens namn.

Efter Londonbomberna 2005 fortsatte Londonborna att åka buss och tunnelbana så gott de kunde precis som tidigare. Argumentet var att terroristslynglarna inte skulle få rubba vårt sätt att leva. Detta var precis rätt reaktion. Så bör även vi stockholmare reagera om vi, gud förbjude, skulle drabbas av ett terrorattentat.

Risken att drabbas är dock så liten att den knappt går att beräkna - och det gäller faktiskt alla städer förutom möjligen vissa i Somalia, Irak och Afghanistan. Det vi bör göra är att vara på vår vakt mot ny lagstiftning som inskränker vår frihet i trygghetens namn. Den risken är betydligt mer överhängande.