lördag 2 oktober 2010

Vänstern är passé

Extremistpartier växer i kriser. Det har varit en tydlig sanning under hela för- och efterkrigstiden. Det fanns därför farhågor om att antikapitalistiska extremiströrelser på vänsterkanten skulle växa till sig när finanskrisen slog till med full kraft. Sverige har gått igenom krisen på ett sätt som har gjort att många inte ens märkt av den. Andra länder, inte minst Island, Grekland, Irland och Storbritannien, har det betydligt tuffare. Men ingenstans knackar extremvänstern på dörren till makten.

Vänsterpartiet hade egentligen ett gyllene läge inför årets riksdagsval. Utanförskapet, som Alliansen gick till val på 2006 att avskaffa eller kraftigt minska, har ökat sett till antalet arbetslösa. Arbetslösheten är hög i Sverige och särskilt hög är den bland ungdomar (även om sättet att mäta lämnar en hel del övrigt att önska). Sjukförsäkringsdebatten ledde till en inre bild av regeringen Reinfeldt som kallhamrad och cynisk. Vänsterpartiet lyckades emellertid inte profitera på någondera faktor.

Samtidigt har det nämligen inte gått att förneka att vi i Sverige har klarat krisen bättre än de flesta andra europeiska länder. Både sett till underskott, arbetslöshet och långsiktiga effekter på ekonomin och välfärden. För flertalet har det aldrig riktigt känts som en kris. Vänsterpartiets alternativ till Reinfeldts ministär har helt enkelt inte lockat väljarna. Partiet backade följdriktigt i valet och fortsätter att vara en marginell företeelse i svensk politik.

Från vänsterhåll förklaras tillbakagången med att Vänsterpartiet inte varit tillräckligt vänster. De som drar sådana slutsatser befinner sig oftast själva strax till höger om Máo Zédōng där ingenting är tillräckligt vänster. Sanningen är att partiet under Lars Ohlys ledning har ansträngt sig för att vara just ett tydligt vänsteralternativ i svensk politik. De allra värsta ekonomiska stolligheterna från förra valrörelsen - som 200 000 nya jobb i offentlig sektor - tonades visserligen ned den här gången. Men det ska ses i skenet av det rödgröna samarbetet. I övrigt var tonen densamma och gick oftast i förbudstonen f-dur.

Frustrationen inom vänstern är tydlig. Inte bara i Sverige. Socialdemokratin försvagas i hela Europa. Vänsterpartier marginaliseras. Nu sitter det socialistregeringar i flera europeiska länder och skär i de offentliga systemen för att komma till rätta med gigantiska underskott. Visst protesteras det på gator och torg - vilket i sig är lite rubbat då det inte finns några andra alternativ när budgetunderskottet ligger kring 10 procent av BNP - men protestanterna gör inte gemensam sak med extremvänstern och kräver kapitalismens avskaffande och socialismens införande. De skäller bara på politiker som misskött ekonomin.

Kraven på ett systemskifte, på ett vänstersamhälle med statliga monopol, skyhöga skatter och ökad politisk kontroll vinner inga massor längre. Extremismen lockar inte ens i tider av kris och ekonomisk nedgång. Det är i sig ett kristecken för vänstern - men ett nykterhetstecken för samhället i stort.

1 kommentar:

  1. Jag vet inte om vi ska utesluta en kombination av (ständiga) taktiska missgrepp och ett misslyckande få fram politiker som både är kompetenta och kan funka framför en TV kamera.

    Det är illa nog om man måste sätta Jan O Karlsson på UD. Det är värre om han är det bästa man kan hitta under fyra år.
    /B

    SvaraRadera

Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.