Sverige mot världen

För runt fem år sedan stod Frihetsfrontens Henrik Alexandersson och den dåvarande socialdemokratiska regeringens egen "droggeneral" Björn Fries och debatterade narkotikapolitik i svensk TV. Det var frihetslinje mot förbudslinje (även om Fries ska ha cred för att han till skillnad från många andra inte gick till personangrepp).

I dag är Björn Fries av en annan åsikt. Han vill inte avkriminalisera, säger han, men Fries försvarar definitivt inte den svenska nolltoleranspolitiken som han en gång gjorde. Han är dock fortfarande socialdemokrat. Det Fries vill se är mindre av kriminalpolitik, mer av socialpolitik genom riktade insatser till missbrukare som behöver dem mest. Alliansen verkar oförmögen att kunna tänka om. Frågan är hur många Björn Fries har bakom sig på den rödgröna sidan.

Exemplet Portugal tigs ihjäl i vårt land, det tycks till och med tämligen okänt bland alkohol- och drogforskare i Sverige. Portugal avkriminaliserade alla droger 2001 och resultaten går att läsa om här. De positiva erfarenheterna av den liberala portugisiska drogpolitiken är givetvis en nagel i ögat på alla förbudsivrare. Sverige visar heer inte särskilt bra resultat när det gäller dödlighet bland tunga missbrukare, som är högre än i Nederländerna och Portugal. Därför försöker Maria Larsson (KD) hellre appellera till känslor genom att prata om hur farligt cannabis är för barn och unga (som om någon vill föreslå att barn ska få röka hasch) och Johan Pehrson (FP) babblar om "hashromantik" (sic) så fort någon kritiserar den svenska drogpolitiken. Det är både infantilt och fånigt.

I EU pågår emellertid en liberaliseringstrend. Och i FN föreslås i en rapport skadereducering i stället för repressiva åtgärder, bland annat genom substitutionsbehandlingar, avkriminalisering av innehav och bruk samt ökad tillgänglighet för mediciner. Klassisk skademinimeringspolitik, således. Det är mycket hoppingivande och det kan komma att förändra utgångspunkterna för svensk narkotikapolitisk debatt framöver.

Förslagen i FN gör det nämligen allt svårare att hävda att avkriminalisering är förslag som endast framförs av haschtomtar och marginaliserade drogliberaler. Sverige står tvärtom allt mer ensamt i sin nolltoleranslinje. Då är det inte så konstigt att allt personer som Maria Larsson och Johan Pehrson kan göra är att försvara politiken för dess egen skull. Några andra argument finns inte längre. Nu handlar det enbart och allena om politisk prestige.