Politikerna och verkligheten

Det finns politiker jag hyser respekt för trots att jag inte delar deras ideologiska övertygelse. Gustav Fridolin är en sådan politiker. Han hoppade av efter fyra år i riksdagen för att syssla med ett riktigt arbete, bland annat som folkhögskolelärare. En förklaring till detta var att han inte såg riksdagsarbetet som något livslångt uppdrag (vilket många betraktar det som). Det ska tvärtom vara ett förtroendeuppdrag under en begränsad tid. Ledamöter borde därför endast få sitta under ett begränsat antal mandatperioder i sträck. Förslagsvis två eller max tre.

Det är bara i Miljöpartiet denna diskussion förs. I alla andra partier anses det helt OK att folk sitter 30 år i riksdagen, aldrig har ett vanligt arbete utanför politiken och alltid har en privilegierad tillvaro där arbetslöshet över huvud taget inte finns ens som teoretisk risk. Sådana politiker kan aldrig förstå livsvillkoren för vanligt folk. När Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt säger att de förstår si eller vet så, ljuger de. Alternativt inbillar de sig att de verkligen kan förstå, trots att de inte kan det.

Som riksdagsledamot skänkte Fridolin alltid bort en del av sin lön och i TV-soffan tillsammans med den yngste riksdagsledamoten hittills, Anton Abele, uppmanade han honom att göra detsamma för att inte vänja sig vid det privilegierade livet som riksdagsledamot (Abele verkade inte förstå vad Fridolin pratade om). Nu motionerar han om att sänka lönerna rejält. Vilket förstås inte kommer att bli verklighet. Tvärtom höjs riksdagsledamöternas löner ytterligare i november, nu till 57 000 kronor.

Detta handlar inte om jante. Det är kanske säkrast att påpeka det för att genast avliva den diskussionen. Det handlar om representativitet och distansen mellan medborgare och politiker. Samtidigt finns en dubbelhet här, ty vi vill inte ha vilka jeppar som helst i riksdagen. Vi kräver att politiker ska vara föredömen. Ministrar har fallit på grund av obetalda TV-licenser, partiledare har sparkats på grund av felaktigt hanterade skatteinbetalningar. Vi förväntar oss helt enkelt att de är lite bättre än oss vanliga dödliga. Lite klokare. Inte får de svära heller. Och nåde den som sticker ut på andra sätt genom att gå på strippklubb eller ägna sig åt andra brott mot moralkodexen.

Konsekvensen blir förstås att vi dels får trista politiker, dels får politiker som väldigt lite vet om det verkliga livet utanför politikens trygga korridorer. Inget av detta är särskilt bra. Vi bör givetvis förutsätta att politiker inte beter sig hur som helst, men om de åker fast för fortkörning eller har missat att betala någon räkning är verkligen fullständigt ointressant. Inte heller bör det alltid anses diskvalificerande att ha begått "grövre brott" som att köpa sex - så länge politikern i fråga inte kräver något annat av oss andra.

Gärna lägre löner för riksdagsledamöterna, men framför allt en begränsning i hur många mandatperioder i rad som någon får sitta som riksdagsledamot. Gapet mellan politiker och vanliga medborgare måste minska. För många politiker vore en viss tids liv som vanlig medborgare - med kampen för att få ekonomin att gå ihop varje månad, med oron för att stigande elpriser och räntor ska rubba hela privatekonomin - mycket önskvärd. Kanske ett uppslag för en framtida dokusåpa?