Business as usual

Det var en lång och bitvis pladdrig regeringsförklaring som statsminister Fredrik Reinfeldt läste upp. Jag återkommer om den, lite kort, senare.

Själva regeringen i sig är i det närmaste ett kalkerpapper av den regering som vi sett de senaste fyra åren. Det är tråkigt men väntat. Nya ministrar har visserligen tillkommit, men de viktigaste posterna förblir desamma. Moderaterna har löst knäckfrågan om nya ministerposter på småpartiernas bekostnad genom att helt enkelt inrätta nya ansvarsområden. Vilket å ena sidan var en smidig lösning, å den andra innebär att Sverige sett utifrån sin storlek får rekordmånga ministrar.

Detta betyder i klartext: ingen ny justitieminister. Ingen ny kulturminister. Två ministrar som ingen, borgerlig som vänster, har tyckt om sitter alltså kvar. Att Beatrice Ask även fortsatt får leda justitiedepartementet är inget mindre än en katastrof. Att byta ut henne var den absolut viktigaste åtgärden för en rimlig statsminister.

Däremot presenterades en ny socialförsäkringsminister och en ny arbetsmarknadsminister - båda helt väntade val. Moderatfeministen Hillevi Engström tar över arbetsmarknadsdepartementet medan det gamla socialborgarrådet Ulf Kristersson tar över Cristina Husmark Pehrssons otacksamma jobb som socialförsäkringsminister.

Lite tråkigt är att Mats Odell lämnar, men även detta var väntat. Han var trots allt minister redan under Carl Bildts regering 1991-94. Peter Norman, utan politisk erfarenhet, blir ny finansmarknadsminister. Kanske kan han, likt Anders Borg, bli en duktig fackman i regeringen. Den något yngre, men desto mer färglöse Stefan Attefall, tar Kristdemokraternas tredje ministerpost och ansvarsområdet för folkhälsopolitiska frågor skickas från Maria Larsson till Göran Hägglund. Det handlar alltså om små justeringar.

Känslan när regeringen Reinfeldt I avslöjades var stor förväntan. Carl Bildt återkom i svensk politik, vilket var kul. Cecilia Stegö Chilò var ett mycket roligt val till kulturministerposten, Anders Borg ett oväntat val som finansminister. Regeringen Reinfeldt II är desto tråkigare. Nu vet vi vad de olika ministrarna går för. Därför borde Beatrice Ask ha bytts ut. Att så inte skedde säger en hel del om vilken prioritering rättssäkerheten har i Reinfeldts andra ministär. Det säger emellertid samtidigt att striden för ett rättssäkert samhälle blir ännu viktigare de kommande fyra åren.