Inget ödesval

Ett ödesval. Så har såväl Mona Sahlin som förre utrikesministern Jan Eliasson beskrivit höstens riksdagsval. Det är en överdrift som heter duga.

I praktiken står två väldigt snarlika alternativ mot varandra. Det finns vissa skillnader, men någon dramatisk skillnad kommer vi inte att få se oavsett vilket politiskt block som kniper regeringsmakten den 19 september.

Socialdemokraterna försöker desperat använda gammal klassisk kampretorik. Detta blir allt svårare när deras gamla huvudmotståndare Moderaterna numera börjar bli ett socialdemokratiskt syskonparti som lovordar både fackföreningsrörelse och arbetsmarknadsregleringar.

Precis som vanligt hävdar en tongivande socialdemokrat att de borgerligas högsta strävan är att göra livet så jävligt som möjligt för människor. Hur många går på den fortfarande? Jag tror inte att denna sortens svartmålning fungerar särskilt väl längre, särskilt inte när kampytorna har krympt så pass mycket som de har gjort. Sex av de sju riksdagspartierna slåss frenetiskt om samma mittenväljare.

Sedan vet jag inte vad Eliasson menar med "universitet i toppklass". Endast Karolinska institutet har någon som helst anledning att le när Shanghai Jiao Tong sammanställer de 500 bästa universiteten i världen. Det är väldigt lite toppklass över svenska universitet.