Sverige, Sverige fosterland

"Det bästa med Sverige är friheten. Jag kan göra vad jag vill och gå vart jag vill", säger Berit, 74. Vilket ju inte är sant.

"Vi får tänka vad vi vill, vi får säga vad vi vill", konstaterar Martin Timell stolt inför kungafamiljen och tillresta nationaldagsfirare på Skansen. Vilket inte heller är sant.

Sanning att säga är det mycket vi inte får tycka, tänka och göra i Sverige. Men de riktigt "konstiga" sakerna, de som av allmänheten anses udda, räknas väl inte. I Sverige kallas det yttrandefrihet när socialdemokrater och moderater får käbbla om a-kassan på DN Debatt eller när Sverigedemokraterna får en artikel publicerad i Aftonbladet (med efterföljande kritikstorm). Konstvärlden tycks ha övergett uppdraget att provocera.

I Sverige kallas det fri sexualitet när människor ur samma generation får ha vaniljsex utan att någon konstapel knackar på och undrar hur det var här då. Pridefestivalen är det närmaste vi kommer hyllandet av det avvikande i samhället. Tänk om Pride kunde växa och bli större än att "bara" hylla homo-, bi- och transkärleken? Här finns potential att hylla all möjlig avvikande sexualitet, att vidga vyer och spränga gränser. Kanske även att provocera lite mer.

Sanningen är att normavvikare bestraffas i Sverige. Både socialt och juridiskt. Vi är inte alls det toleranta mellanmjölkssamhälle vi ofta vill framställa oss som. Den som bryter sig ur den svenska jämställdhetsdiskursen gör det sällan ostraffat. Det radikalfeministiska tänkandet genomsyrar tyvärr hela den politiska sfären. Många problem beskrivs i genustermer och analyseras med hjälp av feministiska maktanalyser. Genomgående är det kollektivistiska tänkandet och fokuseringen på strukturella förklaringar. Detta resulterar oundvikligen i intolerans gentemot individuella avvikelser. Individen får inte plats.

Det finns mycket som är väldigt bra med Sverige. Men det när det gäller att släppa alla moralistiska pekpinnar och låta folk bestämma mer över sina egna liv, har vi fortfarande en väldigt lång vandring kvar att göra. Och ingen politisk kraft verkar i dagsläget vara villig att leda den.

När jag visade hundrakronorssedeln för en tjej i Thailand
tittade hon på den och sa: "Ladyboy?" Yäss, we are so frii in Sviiden!