Sex, droger och fördomar

Alexander Bard gör ett tappert försök att klargöra skillnaden mellan bruk och missbruk av narkotika i en debattartikel i Aftonbladet. Debatten är viktig. Men risken är stor att Bard kommer att mötas av ett kombinerat folkhälso- och "tänk på barnen"-perspektiv. Om det sker utan direkt personpåhopp är det visserligen ett litet framsteg, trots allt.

Det finns några få riktigt heta potatisar i Sverige, frågor som väcker starka känslor och därmed vädrar ut somligas förnuft. Det är normavvikande sex och droger. I båda frågorna florerar mängder av myter och förutfattade meningar som saknar verklighetsanknytning men som tycks vara stört omöjliga att ta ihjäl. Orsaken är enkel. Få har haft normavvikande sexuella relationer (dit kan räknas allt från s/m-sex till sexköp), få har pratat med sexköpare och begripit att det handlar om helt vanliga människor, få har pratat med sexsäljare och insett att de är vanliga människor med ett ovanligt yrke. Och i Sverige har förhållandevis få använt droger (jag ställer mig lite frågande till Alexander Bards uppgift om att en miljon svenskar skulle ha använt narkotika).

För mig är dessa frågor egentligen ganska enkla. Jag utgår från ett MR-perspektiv. Det handlar i grunden om våra mänskliga rättigheter att bruka vilka substanser vi vill, ha sex med vem vi vill och under vilka omständigheter vi vill. Så länge det sker under ömsesidigt frivilliga former. En sådan argumentation räcker emellertid inte långt i Sverige där allt handlar om din påverkan på omgivningen och inte din egen rätt att bestämma över ditt liv. Således är skademinimerings- eller harm reduction-perspektivet det mest användbara i en svensk kontext på narkotikaområdet. Det bidrar dessutom till ytterligare en dimension i narkotikafrågan: en restriktiv narkotikapolitik kränker inte bara vår frihet, den kostar faktiskt liv. Mexiko är ett övertydligt exempel på vad kriget mot narkotikan skapar för samhälle. De senaste fyra åren har 23 000 (!) mord skett till följd av kriget mellan drogkarteller, polis och militär. En avkriminalisering skulle frånta dessa yrkeskriminella deras levebröd.

Även när det gäller sexarbete är harm reduction ett relevant perspektiv. Emellertid är det inte vattentätt. Vi vet helt enkelt väldigt lite om hur sexköpslagen har påverkat sexsäljare i vardagen. Det finns ingen komparativ studie om tiden före och efter lagens tillkomst. Det hävdas ibland att kundgrupperna har förändrats för gatusexsäljarna (vilket det berättas om i Socialstyrelsens lägesrapport Kännedom om prostitution 2007), men detta kan lika gärna ha att göra med en ökad möjlighet att marknadsföra sig på Internet och behöver inte endast ha med lagen att göra (studier visar att Internet är en allt populärare annonsplats även i andra länder). Kausaliteten är således oklar, vilket även Socialstyrelsen har konstaterat.

Argumentationen mot sexköpslagen ligger snarare på ett moraliskt och praktiskt plan. Dels gör lagen en viss grupp människor i princip rättslösa. De har inte samma rättigheter som vi övriga i välfärdssamhället utan tvingas stå utanför. Ändå har de enligt en dom från Kammarrätten 2007 en skyldighet att betala skatt. Detta vittnar i sig om en dubbelhet i synen på prostitution i Sverige. Enligt Kammarrätten är sexarbete som vilket yrke som helst som ska beskattas, enligt den svenska prostitutionsdiskurs som ligger bakom själva lagen är prostitution inte att betrakta som vilket arbete som helst. Vad är det egentligen som gäller?

Avslutningsvis kan nämnas att min uppsats om deltidssexsäljares upplevelser av sexarbetet och sexköpslagen är examinerad och klar och endast genomgår en slutlig finputsning. Föga förvånande blev uppsatsen, i vilken jag ifrågasätter ett strukturellt synsätt på sexarbete och utifrån empirin rekommenderar en individualistisk hållning och en förståelse för sexarbetets heterogenitet, inte särskilt applåderad på Socialhögskolan. Det är väl lite som att heila i synagogan, kan jag tänka. Vilket jag förstås visste innan arbetet satte igång. Uppsatsen blir tillgänglig online inom kort.