Jobblinje vs bidragslinje

Första maj är på många sätt en förtryckets dag. Det är nu socialister, kommunister, syndikalister och annan extremvänster paraderar på gatorna med röda fanor, hammare och skäror och sjunger sånger som vore det 1917. "Leve första maj! Leve socialismen!" skanderar vänsterledaren Ohly. Det är direkt osmakligt att skåda. Socialdemokraterna hänger på och sjunger om "orättvisor" i samhället, som om de själva voro helt oskyldiga till dessa efter att ha dominerat svensk politik i ett helt sekel.

I en kapitalistisk marknadsekonomi som Sverige har givetvis första maj som helgdag ingen plats. Men säg den borgerliga regering som skulle våga utmana Socialdemokraterna och vänstern om att avskaffa denna helgdag.

Särskilt parodiskt blir det förstås när Socialdemokraterna tågar på första maj när de samtidigt sitter i regeringsställning. Men så är det heller inget annat parti som i decennier så skickligt har lyckats låta som ett oppositionsparti när det självt har suttit vid makten. Just nu har de fördelen av att sitta i opposition. Då kan de inte bara ta i lite extra i sina retoriken om "orättvisor" och "klyftor" utan också lova allt till alla. Socialdemokraternas tobleronepolitik anno 2010 slår nog alla rekord.

Socialdemokraterna utövade självkritik efter valförlusten 2006. De var inte tillräckligt bra i jobbfrågan, hette det. Det är därför inte så lite ironiskt att det paket som partiet, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, går till val på i stort sett uteslutande handlar om att bygga ut Bidragssverige. Att minska möjligheterna för jobb. Socialdemokraterna har inga förslag på hur jobben ska bli fler. I stället ska det bli lönsammare att vara arbetslös och sjuk, det ska bli dyrare att anställa unga människor, det ska bli svårare att tjäna pengar. Det är en synnerligen märklig omdaning av partiet som Mona Sahlin stått för. Partiet har tvärtom blivit mer bidragsorienterat under Sahlin och därmed i princip hamnat i Vänsterpartiets famn, trots extremvänsterns fortsatt låga opinionssiffror.

Nu pekar ändå det mest på att det är detta svenska folket vill ha. Alliansen har mycket att fundera över om den hamnar i opposition efter valet. Förhoppningsvis kommer ett borgerligt nederlag att leda till omprövning av den vänsterinriktade politik som Reinfeldt har drivit på många områden. Det behövs nämligen en vital borgerlig opposition om det ska kunna bli något maktskifte 2014. Sverige behöver inte två vänsterblock. Det är dags att Reinfeldt inser det.