måndag 3 maj 2010

Castrokramare och talibantolererare

Sedan Lars Ohly slutade kalla sig kommunist, dog medias granskning av partiet. Och med fyra månader kvar till valet är det ingen som påpekar det historiskt skamliga i att det år 2010 kan sitta kommunister i den svenska regeringen.

Socialdemokraterna har historiskt vägrat släppa in kommunisterna i regeringen. Även i nära samarbeten med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under 2000-talet har (S) varit noga med att inte ge Vänsterpartiet inflytande över viktiga frågor som försvarspolitiken, där partiets syn skiljer sig fundamentalt från andra partiers. Mona Sahlins valallians lovar något annat. Lars Ohly, som fortfarande är kommunist men av valtaktiska skäl inte längre kallar sig det, kommer efter en rödgrön valseger bli minister. Vänsterpartiet lär få någon eller några ministerposter utöver denna och för Ohlys del finns givetvis ingen anledning att rekommendera posterna till moderata personer i partiets högerflank när det finns gott om röda extremister att belöna för lång och trogen tjänst.

Ohly kan se ut som en snäll gammal tågmästare, men hans politik är inget att skämta om. I partiets ledning finns fortfarande människor som vill uppnå det kommunistiska samhället och inte skäms för det ett dugg. Utåt sett fortsätter Vänsterpartiet att förespråka "trygghet" och "solidaritet" i samhället, men det partiet erbjuder väljarna är en synnerligen bitter karamell inlindad i sockersött omslagspapper. Frågan är om Sahlin är lika naiv och lättlurad som många av väljarna. Det är inte troligt. Hon slåss för sin politiska överlevnad och är beredd att göra i princip vad som helst för att vinna valet. Potentiella stridsfrågor, som utrikespolitiken, läggs bekvämt åt sidan tills vidare.

Vad tycker socialdemokratiska kärnväljare om detta? Är makten så förbannat helig att Socialdemokraterna är villiga att bjuda in antidemokrater, människor som vill göra revolution, i regeringskansliet? Svaret är tydligen ja. Det säger en del om det parti som ständigt kräver svar från Alliansen om samarbetsvägran med Sverigedemokraterna.

Frågan är om Alliansen tjänar något på att köra kommunistkortet i valrörelsen. Om de trodde att det skulle fungera, torde de redan ha börjat med detta. Således tyder mycket på att det enda Alliansen kommer att skrämma med när det gäller Ohlys vänsterparti, är dess skattechockspolitik. De av Carl Bildt utpekade Castrokramarna och talibantolererarna skrattar hela vägen till Rosenbad.

1 kommentar:

  1. Ohly har redan fått backa i frågan om inkomstskatterna, och jag tror nog inte att han kommer få så värst mycket mer inflytande än tidigare. Betänk att även innan 2006 så var Socialdemokraterna beroende av Vänstern och även då gavs de vissa begränsade eftergifter. Utöver ministerposterna så tror jag inte det blir så stor skillnad.

    SvaraRadera

Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.