Spånet Wollin och moralpaniken

Egentligen borde den här bloggposten skrivas på min spelblogg, men eftersom jag försöker avhålla mig från politik där hamnar den i stället här.

Bloggaren Fotbollsfrun, Malin Wollin, har ombetts skriva en krönika i Aftonbladet Wendela om TV-spelet Rapelay. Hon upprörs över att spelet är ett "våldtäktsspel". Det rör sig alltså om ett erotiskt spel som handlar om våldtäktsfantasier. Wollin frågar sig vem som kan tänkas köpa spelet. Svaret är i princip ingen eftersom det är bannlyst och inte finns till försäljning. Wollin skriver om en företeelse - spelbranschen - som hon har noll koll på. Hon vet inte att spelet släpptes för fyra år sedan och således inte har något som helst nyhetsvärde i dag (sådant har visserligen aldrig hindrat kvällspressen). Wollins bild av spelvärlden är att den består av enstöriga singelmän som dricker alldeles för mycket joltcola. Lite kaxigt sagt om kunderna i en bransch som är större än filmbranschen i dag...

Alfred Holmgren skriver en bra replik. Niklas Dougherty utvecklar synen på och effekten av bisarr pornografi i Japan. Och Wollin själv gör bara bort sig ännu mer på sin blogg.

För att besvara Wollins fråga: Ja, det finns både kvinnor och män som har sexuella våldtäktsfantasier. Men det är inte poängen här. Poängen är att det rör sig om ett obskyrt spel och att spelen vi spelar inte säger mer eller mindre om oss som människor än de filmer vi ser eller de konstutställningar vi besöker. Vi rör oss inom fantasins gränser och de är bredare än i vår verklighet. Rapelay är lika irrelevant för verkliga våldtäktsfall som Grand Theft Auto är för gängkriminaliteten i USA. Nej, det är mycket mer irrelevant. Särskilt som knappast någon kände till spelets existens innan Malin Wollin upplyste sina läsare om det.

Vi har sett det här oräkneliga gånger tidigare. Moralpaniken. Ena gången är det en politiker som upprörs över något (av oförstånd). Andra gången en blåst krönikör (av oförstånd). Det börjar faktiskt bli lite tröttsamt.