Floskel-Mona och blind-Anders

Oppositionen är det största hotet mot rättvisan, säger Anders Borg. Det tar något ögonblick att inse att det faktiskt är en moderat finansministers ord. Moderaterna har sedan 2003 spelat på vänsterns planhalva. Nu ska det även pratas rättvisa.

Moderaterna och Socialdemokraterna talar båda om att Sverige måste hålla samman. Ingen får gå före. Ingen får lyckas för mycket. Egentligen är detta den slutgiltiga moderata kapitulationen inför den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen, Moderaterna anser numera att ekonomiska klyftor är ett problem. Detta problem bör lösas genom att den som tjänar mer, tvingas skatta bort så pass mycket av sin inkomst att orättvisan inte upplevs som för stor bland den övriga befolkningen. Att klämma åt dem som lyckas och får mer i plånboken än andra, det är alltså inte bara socialdemokratisk utan även moderat rättvisa.

Mona Sahlin vill att vi alla ska ha rätt att förverkliga våra livs drömmar. Hur höga skatter på arbete och höga trösklar in på arbetsmarknaden ska hjälpa oss på vägen svarar S-ledaren inte på. Faktum är att inget regeringsalternativ inför höstens val har något bra track record när det gäller att bekämpa de stora grundläggande problem som finns i Sverige, de som har debatterats i valrörelse efter valrörelse men aldrig resulterat i handling. Varken de borgerliga eller de rödgröna har lyckats lösa problemen med den skyhöga ungdomsarbetslösheten eller marginaliseringen bland nysvenskar. Det finns röster inom Alliansen som vill göra något, men statsministern, finansministern och arbetsmarknadsministern - alla moderater - har sagt nej. Således blir Reinfeldts regering ännu en i raden som misslyckas. Och diskussionen om vad som borde göras - av någon annan, någon gång i framtiden - fortsätter.

Höstens val riskerar att bli en tävlan i vilket regeringsalternativ som tänker satsa flest kronor och ören på "välfärden". Mona Sahlins artikel i DN Debatt är typisk. Inte med ett ord står det hur hon rent konkret tänker åstadkomma fler jobb, mer utbildning, minskad barnfattigdom och minskat socialbidragsberoende. Tänkandet är som bekant inte Monas starka sida. Det verkar inte heller vara Alliansens.